Äntligen ser det ut som om modellstadens placering får en permanent lösning genom att Anders Wiklöf än en gång träder fram som räddaren i nöden. Senast han gjorde en liknande insats var när han räddade Köpmannamuseet. Och i ”sommarstugan” Andersudde har han ett fullskaligt konstmuseum, så visst har han en fot inne i museibranschen – och det är bra.
Att flytta montrarna med stadsmodeller till utrymmet där Alvas Bar en gång var inrymd är en god idé. Central placering och tillräckligt med plats – om man låter bli att bygga ut modellen mer. Det enda kruxet är den långa trappan ner till utrymmet som gör modellstaden otillgänglig för handikappade eller besökare med svaga ben. En rulltrappa eller hiss vore lösningen, men en dyr sådan.
Det låter som om modellstadens hemlösa år nu är slut. Staden planerar att överlåta äganderätten till modellstaden på Anders Wiklöf, vilket ju är rimligt med tanke på de kostnader för modellen som han tar på sig. Hur det blir med tillgängligheten i det nya utrymmet avslöjas väl till sommaren, när modellstaden ska vara överflyttad dit.
Naturligtvis måste man ha personal på plats när utställningen är öppen men hur mycket utställningen ska hålla öppet är förstås också en kostnadsfråga. Staden har ju dragit ner på öppethållningen från år till år och många vet nog inte att stadsmodellen finns.
Det har ju också talats om att modellstaden har fotodokumenterats och att bilderna ska göras tillgängliga på nätet. När och om det sker är inte känt.
Eftersom alla, inklusive byggarna av modellstaden, förefaller nöjda med lösningen så betyder det att det utrymme i stadsbiblioteket, som staden tänkt upplåta för modellerna, är ledigt för andra ändamål. Tänk om konstföreningen skulle få använda lokalen för utställningar, vilket lyft för konstlivet! Inte bara nu, när Ålands konstmuseum är bommat och stängt, men också för mindre utställningar där föreningens medlemmar eller inbjudna gäster får visa upp sig, skulle utrymmet vara perfekt. Man kan ju minnas att före modellstaden flyttade in i Mariepark fanns det konstgalleri där.
Då skulle man förhoppningsvis slippa de rätt trista skärmutställningarna av konst i bibliotekshallen också. Och, skärmutställningar i all ära, men inte är de det bästa viset att visa konst. För utställningar med informationssyfte är formen däremot perfekt.
Modellstaden började byggas 1987 av en grupp på drygt 20-talet pensionärer inom Mariehamns pensionärsförening, Nybyggarne. De vill återskapa staden så som den såg ut i deras barndom, på 1920-talet och gick in för uppgiften med entusiasm och kunskap. Med hjälp av egna och andras minnesbilder, gamla fotografier och kartor kunde de återuppbygga trähusstaden Mariehamn i modellformat. Ett av syftena med modellen var att visa den enhetliga stad som funnits innan moderniseringsraseriet släpptes loss och de enhetliga miljöerna slogs sönder.
Det är alltså mycket möda som ligger bakom stadsbygget i modellformat. Det är därför en kulturinsats av format att se till att modellstaden bevaras och är tillgänglig. Inte minst för undervisning borde modellen vara perfekt, när och om man vill ta fram staden historia för de yngre generationerna.
Det som var problemet från början med modellstaden var utrymmet. Det fanns inget självklart utrymme och det problemet har hängt med i alla år och dämpat byggarnas entusiasm. Delar av modellen visades i Ålands museum men inte heller där tyckte man att det fanns plats för den. Ett tag talade man om att bygga ett stadsmuseum i Mariehamn men också de planerna torkade in och försvann. I det ekonomiska läge staden nu befinner sig är det ingen som vågar väcka en så lättsinnig tanke som den om ett nytt museum. Så staden får skatta sig lycklig över att ha en mecenat som ställer upp och räddar kulturhistorien. Man får förmoda att användandet av Övernässtugan, stadens äldsta byggnad, blir nästa problem som måste lösas.
Problemen med modellstaden visar att det är synnerligen viktigt att den eller de som vill påbörja nya museala projekt har en heltäckande lösning klar innan projekt sjösätts. Allt från finansiering och inriktning till hur driften ska finansieras. Man kan inte alltid hoppas på att privata finansiärer löser de problem som uppstår.
Ålandstidningen