Vare sig du jobbar dygnet runt eller ligger i soffan ska du få samma månadslön av staten. Det är tanken bakom förslaget om medborgarlön, som en ny grupp vill införa på Åland.
Idén är inte ny och brukar motiveras med olika argument. Ett av dem är att samhället ändå delar ut en massa bidrag kors och tvärs och att det är redigare att därför ge alla en pott. Ett annat att medborgarlön skulle göra att människor kan få förverkliga sig själva.
Samtidigt står det klart att försvararna av medborgarlön lämnar ett antal frågor öppna. Den främsta är vad som skulle hända med drivkrafterna hos människor och i förlängningen med samhället och välfärden i stort om staten signalerar att man inte längre behöver arbeta för att få lön.

Den nordiska samhällsmodellen bygger i dag på att den som kan jobba ska göra det.
Om man för tillfället inte hittar arbete finns ett bidrag som är tänkt att hjälpa till i övergången mellan arbeten. Om man av olika skäl, exempelvis hälsa, inte kan arbeta en viss period eller hela livet ska det också finnas ett stöd som hjälper. Men grundtanken med bidragssystemen är att du ska jobba om du kan det, bara då du inte kan det ska bidrag bli aktuella. Inte minst ser upplägget ut så här för att det ska sporra till den sysselsättning som via skatter bekostar välfärden.
Medborgarlönsförespråkarna gör rent hus med dessa idéer. I stället för att lägga upp stöden med sikte på att uppmuntra till arbete för den som är kapabel till det säger man härifrån att alla ska få samma bidrag oavsett förutsättning och prestation.
Det skulle i praktiken få bisarra konsekvenser.
Småbarnsmamman som jobbar nio till fem i vården och driver ett eget företag på kvällarna skulle få samma lön av staten som den fullt friske och barnlöse 30-årige mannen som ligger hemma och spelar tv-spel hela dagarna.
45-åringen som vill resa jorden runt för slantarna som staten delar ut kan välja att göra det, samtidigt som andra hemma i regn och rusk får jobba ihop medborgarlön till honom och andra som inte ids jobba.
Det är sannolikt den här bristen på markkontakt, och oron för hur allt skulle slå mot skatteintäkter, tillväxt och sysselsättning, som gör att medborgarlön hittills inte praktiserats i stor skala i något modernt samhälle.
Det är också rimligen på grund av det här som alla åländska partiledare i måndagstidningen lyckligtvis ratar förslaget om att göra Åland till en testregion för medborgarlön, låt vara med varierande tydlighet.
Exempelvis är det intressant att notera att Liberalerna väljer att inte ta ställning – menar man månne att det trots allt kunde vara en liberal idé att låta sjuksköterskor köra dubbla skift så att vuxna, friska män utan egen arbetsinsats ska få tillbringa vardagarna i tv-soffan?
Medborgarlön får väl kanske ses som ett symptom på en tidsanda där en viss mättnad infunnit sig och där det länge gått väldigt bra. Tidvis har det nästan sett ut som pengarna bara ramlat ned från himlen –så varför inte ta steget fullt ut och låta staten betala lön medan vi tar långledigt?
Samtidigt håller den här bekymmerslösa synen nu på att ruskas om hårt.
Finland kan inte längre med samma kaxighet läxa upp grekerna, utan måste själv fundera på hur man ska få hjulen att snurra och sysselsättningen att öka. Hur medborgarlön på något positivt sätt skulle kunna bidra till det här är svårt att se. Snarare verkar risken stor att förslaget, om det mot förmodan någon gång prövas i verkligheten, skulle leda till motsatt effekt – ännu färre får försörja ännu flera.

Niklas Lampi