Sedan Finland gick med i EU har Åland begärt en egen plats i EU-parlamentet. Hittills har man dock fått nöja sig med Ålandsvänliga rikskandidater i EU-valen, och har lyckats bra med det. Carl Haglund och Nils Torvalds har båda tjänat landskapet väl som tack för stödet från Britt Lundbergs väljare.
I sommar har envisa rykten, som Ålandstidningen berättade i veckan, gjort gällande att Svenska Folkpartiet (SFP) överväger att ställa upp den åländske riksdagsledamoten Mats Löfström som en av sina toppkandidater i EU-valet 2019. Det är förvisso långt dit, icke desto mindre har flera källor med goda kontakter till SFP uppgivit att Mats Löfström gjort så pass stort avtryck under sina dryga två år i riksdagen att han på riktigt är en kandidat.
Om det slutligen blir så är det uppseendeväckande av flera skäl. Det första är det mest uppenbara, att SFP ”ger bort” ett hyfsat säkert mandat till Åland. Det skulle dock kunna finnas flera anledningar till att man kan göra just så.
SFP befinner sig i ett generationsskifte. Flera tunga namn har av egen förskyllan eller av ålder glidit ur toppositioner och intagit en mer undanskymd roll. De nya kandidaterna har inte tagit plats i rampluset. Vid sidan av ordförande Anna-Maja Henriksson och vice ordförande Anders Adlercreutz är det få SFP-are som syns i debatten.
Ett annat skäl är att man säkerligen vill ha en kandidat som kan EU-korridorerna. Som professor Göran Djupsund sa i Ålandstidningen är Nils Torvalds en av EU-parlamentets kunnigaste politiker. Om han väljer att kliva av vill SFP ha någon som kan sätta avtryck direkt. Mats Löfström har varit specialmedarbetare till såväl Torvalds som Carl Haglund och kan Bryssel.
Det finns också ett tredje scenario. SFP hoppas och tror att partiet finns med i nästa regering. Då ska man tillsätta ministerposter. Även här torde Mats Löfström finnas med i diskussionerna, kanske inte bland topp två–tre i den svenska riksdagsgruppen, men väl just bakom. En Löfström på väg till Bryssel är inget hot mot andras chanser till ministerposter.
Om nu detta slår in återstår dock frågan vad Mats Löfström själv vill. Han har varit en mycket ambitiös och arbetsam riksdagsledamot och varit en tydlig tillgång för landskapsregeringen under de senaste två årens kriser mellan landskapet och regeringen i Helsingfors.
Han har tydligt intagit en ställning som partilös i sitt uppdrag i Helsingfors, ständigt månande om att kunna samarbeta med vilka partier som än sitter i landskapsregeringen.
Han uttryckte också i valrörelsen innan han blev vald att den som vann platsen i riksdagen då, 2015, borde sitta i två mandatperioder för att ta den nya självstyrelselagen i mål.
Å andra sidan är hans ambitioner tydliga. Mats Löfström vill uppåt, vill göra skillnad. Det gör man bäst på tyngre poster eller i parlament med stor makt.
Mats Löfströms kanske allra största styrka ligger i att skapa nätverk, och att använda sina kontakter för att skapa allianser. Det har givit honom inflytande i regeringen, det har givit honom en bas i den svenska riksdagsgruppen att bygga för framtiden.
Frågan är om basen är tillräckligt stor för att ge Åland en plats EU-parlamentet. Låt vara inte på det sätt som Åland önskat sedan 90-talet, men väl en plats.

Ålandstidningen