Landskapsregeringen har nu lagt fram en enkät om den åländska kommunkartan. Den visar egentligen inget nytt. Att en majoritet av ålänningarna vill se någon form av förändring i den här frågan har bekräftats i val efter val, inte minst det senaste. Men fortfarande kvarstår frågan hur den här förändringen ska se ut. I enkäten gick det att kryssa för ett antal olika alternativ. Inget av dem fick starkt stöd. Eller som Åsub skriver i en sammanfattning till den gediget utförda opinionsmätningen: ”de föreslagna nya alternativen med en, fyra eller sju kommuner, vinner relativt svagt stöd”.

Frågan om hur regeringen ska gå vidare är därför lika öppen nu som före enkäten. Ett annat sätt att säga samma sak är att nyttan med att flytta pengar från en del av den offentliga kassan till en annan för att genomföra ytterligare en rapport kan ifrågasättas. Men gjort är nu gjort, och nu riktas blicken om möjligt ännu tydligare mot vad regeringen har tänkt dra för slutsats av alltsammans.
Hur ser strategin framåt ut efter år av utredningar?
En liten antydan ger ansvarig minister Nina Fellman (S) då hon i en kommentar till enkäten säger:
–På basen av det här resultatet kan vi konstatera att vi kanske inte har hittat den ultimata skärningen för indelningen.
Man får förmoda att regeringen nu därför återgår till ritbordet för att komma upp med ytterligare ett förslag på en ”ultimat skärning” som sedan kan föras ut över kommunfältet?
I så fall är det ett upplägg som troligen är dömt att misslyckas och mötas av betydligt hårdare motstånd än någon enstaka insändare från Ålands kommunförbund.
Skälet är att en ny kommunkarta troligen aldrig kommer att kunna tvingas på dem som berörs.
Det mesta talar i stället för att en ny kommunkarta på något sätt måste växa fram hos dem som ska leva med den. Sannolikt kommer det i så fall även att ske på vägar som är otippade och svåra att förutse under en seminarieövning i regeringskorridoren.
Troligen behöver det också finnas morötter. Om man köper en ny bil är det ganska få som väljer en sämre bil som är dyrare i drift. Valet av partner i kommunfrågan är knappast annorlunda.
Det måste finnas något som lockar.

Finland valde i sin kommunreform åren 2007-2012 i stora drag den här vägen. ÅA-forskaren Siv Sandberg noterar – i en artikel i Nordisk Administrativt Tidsskrift (2/2011) – att man under den perioden lyckades minska antalet kommuner i landet från 452 till 336 genom ”frivilliga sammanslagningar”. Den huvudsakliga metoden för att komma hit var ”stärkta incitament för kommunsammanslagningar” och man förlitade sig enligt henne på att ”kommunerna kommer överens om sammanslagningar”.

Om landskapet på samma sätt erbjöd bonusar för den som kommer upp med något klokt och bra skulle de troligen få se samma sak börja hända här. Men det är i så fall något helt annat än dagens politiska övertygelse om en ultimat, ovanifrån pådyvlad kommunindelning. Något som snarare antyder att man har en övertro på vad teoretiska skisser kan åstadkomma i verkligheten.

Niklas Lampi