Diskussionen om hur man ska öka jämställdheten i näringslivet rullar på och den riktar mest in sig på hur man ska få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Norge har infört kvotering och i börsbolagens styrelser finns drygt 40 procent kvinnor. Noteras bör att 40 procent kvinnor i styrelser är vad EU vill ha uppnått år 2020. Finland har, utan lag om kvotering, 30 procent kvinnor i de större börsbolagens styrelser. I Sverige, som i dag har en kvinnoandel på drygt 29 procent, förbereds en lag om inkvotering av kvinnor i styrelser.
Det föreslagna målet är 40 procent, annars ska företagen drabbas av böter eller upplösning. Den sistnämnda åtgärden har modifierats, man har väl insett att likvidering av företag är en väl kraftig åtgärd för jämställdhetsbrott.
Det man kan förundras över är att debatten så ensidigt riktar in sig på just medlemmar i styrelserna. Det finns ju många konkreta åtgärder att vidta för ökad jämställdhet som kunde diskuteras men nu har antalet kvinnor i bolagsstyrelserna blivit symbolfråga nummer ett, egendomligt nog.
Styrelsemedlemmar tillsätts ju utgående ifrån bolagens ägargrupper och de sitter i styrelserna för att bevaka ägarnas intressen, inte för att vara symboler för genuspolitik. Kanske det är för att styrelser representerar makt som politiker vill vara med och ändra på styrelsers sammansättning, man vill kunna visa på att resultat uppnåtts.
Men i praktiken är frågan om jämställda styrelser en illusion, ungefär som när kejsarinnan Katarina den stora lurades att tro att Rysslands bönder bodde i välmående byar. Byar som fanns avmålade på gunstlingen Potemkins kulisser och som restes där kejsarinnan reste fram. Verkligheten var en annan. Precis som verkligheten i näringslivet är en annan och ganska långt från de uppsatta målen.
Om man vill ha verklig jämställdhet i samhället och i näringslivet så gäller det att man ser till att kvinnor på lika villkor kan konkurrera om vd-platser, om mellanchefsplatser och om positioner på arbetsmarknaden där de kan förändra synsättet. Men fortfarande är det ytterst ovanligt med en kvinna som VD, en kuriositet som man rapporterar om i media. Någonstans har man nämnt siffran tio procent för Finlands del när det gäller kvinnor i operativ ledning för större bolag.
Samma sak gäller den petrifierade uppdelningen av branscher i kvinnliga och manliga. Den är helt otidsenlig men ifrågasätts sällan.
Det är mycket viktigare med kvinnligt inflytande över anställningar, lönesättning och utbildning än att ha en galjonsfigur i styrelser. Men alla vet att det inte går att lagstifta om vem som är mest lämpad att leda ett bolag, inte i demokratier. Vi får acceptera att bolagen har sin egen agenda när det gäller rekryteringar och utnämningar och på den agendan är kvinnor – fortfarande – inget självklart inslag. Här är Åland en konservativ bastion där män hjälper män framåt, det syns mer än väl på bilder från näringslivets toppsammanhang.
Trots en lång tradition med jämställd utbildning och en officiell retorik om jämställdhetens välsignelser så är verkligheten som möter nyutexaminerade kvinnor fortfarande ojämställd. Kvinnor får, slentrianmässigt, lägre lön än män trots samma utbildning.
Varifrån den naturlagen kommer är det ingen som kan säga. Troligen hör det till avdelningen ”sega strukturer” som är svåra att bryta ner. Man fortsätter att göra som man alltid har gjort – pappa är lik sin pappa - även om man vet att det är fel.
Det är bara om man lyckas bryta dessa strukturer som verkliga förändringar kan ske. För ojämställda löner och sämre villkor är oacceptabelt om de är knutna till kön. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så, bara oskrivna regler inom manliga nätverk. Och att lagstifta om kvoter i styrelser är en alltför stelbent åtgärd som inte kommer att öka jämställdheten på arbetsmarknaden. Man vill bara att det ska se ut så.
All verklig förändring kommer inifrån, från bolag och driftiga personer som kan se kvalifikationer oberoende av kön. Den dag när bolagen inser att de har allt att vinna på att alla dugliga människor kan tas i anspråk då börjar verkliga steg mot jämlikhet tas.
Benita Mattsson-Eklund