Fusket inom livsmedelshanteringen upprör på många vis. Köttskandalerna avlöser varandra och som konsument känner man sig lurad. Förra veckan larmade svenska medier om att billigt östeuropeiskt kött importerats och packats om för att säljas som svenskt, naturligtvis till ett högre kilopris.
Visst kan man hoppas på att att den här typen av kött inte hamnar i just våra magar, men några garantier finns det inte. De billiga hamburgarna och de billiga färdiglagade köttbullarna ska man nog se på med misstänksamhet. Visst, priset är alltid ett argument, men det får inte vara viktigare än sund mat och goda råvaror.
Det som är nackdel med importerat kött är halten av antibiotika som använts vid uppfödningen. Dagens Nyheter avslöjade i lördags vilka gigantiska skillnader det är i kalvkött. Cypern är i det avseendet värst, med trettio gånger mer antibiotika per kilo kött,426 mg, än i Sverige. Med även Spanien, Italien och Ungern har skyhöga halter.
Ser man på Norden är Norge bäst, med bara 3,7 mg antibiotika per kilo kött följt av Island, Sverige, Finland och Danmark. Larmet om det överdrivna bruket av antibiotika vid djuruppfödning har kommit flera gånger från WHO, Världshälsoorganisationen, där man pekar på att bruket av antibiotika ytterligare spär på utvecklingen av resistenta bakterier. Någonting som definitivt inte bör uppmuntras med tanke på kommande generationers hälsa.
När vi handlar mat i butiken finns det, om man ger sig tid att titta efter, ursprungsmärkning på de flesta varorna. Den märkningen ska konsumenter kunna lita på, men naturligtvis får man tänka sig att det finns de som fuskar med märkningen. Om det säljs varor på lockpris med priser som är för bra för att vara sanna bör man bli misstänksam. Hur kan man sälja till underpris och varför är nedsättningen av priset så stor bör man fråga sig.
Visst, de stora livsmedelskedjorna kan pressa priserna genom att köpa in stora volymer och låta konsumenterna ta del av rabatterade priser. Det är ju ett starkt konkurrensmedel och bidrar till att hålla prisnivån rimlig. Men gäller det kött bör man nog vara extra uppmärksam på vad det är som ligger i förpackningarna.
En annan väg för billighetsköttets väg till konsumenterna är att det säljs till storkök och restauranger. Visst, många storkök säger att de har en policy om lokala råvaror men ibland blir pressen från budget för stor och då kan det vara frestande med billigare råvaror.
När vi går ut och äter vill man gärna ”kosta på sig” lite extra. En bit gott kött, en kalvschnitzel eller en mör biff till exempel. Men hur många krogkunder frågar om var köttet kommer ifrån?
Rätt få är det nog. Man vill ju inte krångla och ställa frågor när man går ut för att ha trevligt.
Ändå har kunden rätt att veta vad det är som serveras. Enklast är det om man anger på menyn varifrån råvaran kommer och många krogar har gjort det till en extra grej att informera om rätterna, att fisken kommer från åländska vatten eller att lammet kommer från en lokal uppfödare är viktigt för marknadsföringen.
Så klart måste även krogarna gå med en rimlig vinst, ingen har råd att driva företag på idealistisk väg. Men de som tummar på kvalitén och säljer billigt kött dyrt sågar på sikt av grenen de sitter på. Ingen, och det gäller även krogkunder, gillar att känna sig lurad.
Benita Mattsson-Eklund