Hos förespråkarna av en eller ingen kommun utmålas ofta konkurrensen och pluralismen på dagens kommunala Åland som ett problem. Vi ska ”inte fastna i en intern konkurrens”, skriver exempelvis John Holmberg (Lib) i en insändare i veckan och röster som Petri Carlsson (MSÅ) och Jörgen Strand (MSÅ) är inne på samma spår.
Men är faktiskt konkurrens bara ett problem?
Är den inte tvärtom ofta en motor för utveckling?
Hade exempelvis staden varit lika alert med att få ett mer flexibelt tänkande kring byggandet om det inte varit för Jomalas offensiva linje i byggfrågor?
Länge höll Mariehamn hårt i gamla regelverk och slog ifrån sig nya byggprojekt.
Maxinge ändrade allt. Plötsligt gjorde grannen Jomala det staden borde ha gjort och gav därtill klartecken för nya bostadsområden på löpande band.
Allt det här har gjort att tonläget politiskt i staden nu är ett helt annat. Man har på kort tid sett över stadsplaneringen, gett grönt ljus för byggande på den tidigare så hyperkänsliga Magazintomten och kommit till skott med nya bostadskvarter.
Så nu har vi inte endast en kranskommun som är på gång utan även en stad.
Vinnare är hela Åland.
Hela landskapets konkurrenskraft utåt är nu starkare tack vare intern konkurrens.
Flera andra exempel finns där konkurrensen drivit på och fungerat som en kontrollmekanism.
Ta Mise – ett upplägg som enligt förespråkarna skulle göra allt effektivare och bättre.
Samtidigt var dock många skeptiska till idén med ett extra byråkratiskt lager i sophanteringen och mot hur Mise behandlade sina kunder.
Därför valde flera kommuner att vandra en egen väg, genom egna upplägg eller genom andra samarbeten. Effekten är att flera alternativ nu sinsemellan får visa vem som klarar jobbet bäst. Samtidigt har utvecklingen även tvingat Mise att bli bättre, tonen är nu ödmjukare.
På samma sätt är det inom en rad andra områden – från skattetryck via välfärden till hur det hushålls med gemensamma medel. Överallt kan medborgare och beslutsfattare i dag ställa sig frågan hur väl den egna kommunen sköter sig jämfört med andra kommuner. Där det ser bra ut kanske man kan lägga i en extra växel, där det ser mindre bra ut kanske åtgärder måste vidtas.
Men allt förutsätter att det finns någon att jämföra sig med och helst då också någon som är jämförbar. Att spegla sig mot Malax eller Stockholm är också en intressant övning som kommunerna gärna ska ägna sig åt, men det blir aldrig samma sak eftersom mandat och behörigheter ser olika ut.
I diskussionen om kommunerna finns därför alla skäl att framhålla ytterligare ett ofta bortglömt värde – det faktum att flera enheter ger konkurrens. Denna viftas ofta bort som ”bytänk” och ”interna stridigheter”, av dem som vill ha en eller ingen kommun. Men det är en ensidig analys.
I själva verket fungerar konkurrens på område efter område ofta som en kraft för förbättring. Den tvingar fram självkritik och förändring. Den sätter fingret på sådant som är dåligt skött, river upp och tvingar fram alternativ.
Och egentligen är ju inget av det här nytt. Konkurrens har i det privata i århundraden drivit fram innovationer och effektivare arbetssätt.
Varför skulle det offentliga vara ett undantag?
Förstås behövs också samordning på flera områden i ett så litet samhälle som det åländska. Och troligen går det att upprätthålla en tillräckligt hög grad av konkurrens också på ett Åland med säg fyra eller sju kommuner.
Men att helt göra sig av med det här sunda inslaget av tävling, vilket skulle bli effekten av en eller ingen kommun, vore en riskabel väg. Det skulle med stor sannolikhet minska trycket att prestera, förändras och utvecklas –och därmed skapa ett Åland som står sig svagare i den avgörande konkurrensen med omvärlden.
Niklas Lampi