Ett nytt moment har förts in i diskussionerna om utrikespolitik under den gångna vintern. Allt oftare talar politiker i Finland och Sverige om att det är viktigt att bevara sitt ”oberoende” på utrikespolitikens område. Som om det fanns ett reellt oberoende hos länder som är fullvärdiga EU-medlemmar och har skrivit under bindande avtal.
Men det finns dolda agendor. Som förre finansministern, moderaten Anders Borg, som sagt att ”man kan strunta i Europa, det är en odynamisk och gammal kontinent”. Sagt i ett affärssammanhang men, om man ser det ur ett vidare perspektiv, kanske det säger någonting om hur man värderar världen.
Det är samma retorik som hörs från kaxiga grekiska politiker, som vill föra en oberoende ekonomisk politik på hemmaplan men med bidrag från EU. Bidrag som man inte har för avsikt att återbetala annat än på papperet. Man väntar sig att EU ska hålla småstater under armarna medan staterna hävdar att de klarar av att stå på egen hand.
Argumentet om en oberoende utrikespolitik dammas av varje gång frågan om NATO kommer upp till diskussion. Ett medlemskap i denna västliga försvarsallians tycks fungera som ett rött skynke för många politiker. Trots att det allt osäkrare läget i Europa visar någonting helt annat och utspelen från Rysslands president är legio.
Man lyckas med att under oberoendets täckmantel spela Ryssland i händerna, för så länge det landet kan lita på europeisk splittring kan den ryska utrikespolitiken fortsätta med hot mot sina grannar utan att någon enad europeisk front gör sig gällande.
Man har också med stigande förvåning kunnat se hur den svaga svenska koalitionsregeringen försöker höja den utrikespolitiska profilen. S-märkta utrikesministern Margot Wallström hämtar inspiration från Olof Palme och trampar i klaveret så det skvätter.
Tyvärr tycks det inte finnas insikt om att idealen från Palmes tid är bedagade, att världen och politiken förändrats och att symbolgesternas politik är tveeggad, som i fråga om det saudiska utspelet. Wallström hävdar, med norrländsk istadighet, att hon inte ångrar sina uttalanden och att hon inte skäms för dem.
Kanske hon borde gå en grundkurs i diplomati för att undvika de värsta fällorna en utrikesminister kan falla i? I längden blir det kontraproduktivt med utspel som måste täckas upp med diplomatiska brandkårsutryckningar.
Ska man ta utspel som de om Palestina och Saudiarabien som tecken på oberoende utrikespolitik så kan man ju undra varför Sverige bryr sig om att vara med i EU, eftersom man är så bra på soloåkningar.
Visst vore det väl bättre om man lobbade inom unionen för att få hela unionen att ställa sig bakom erkännanden och fördömanden. Så att omvärlden visste att detta är en europeisk åsikt. Men det är nog en för långsam väg att gå för politiker som vill ha ett snabbt kvitto på att de agerar så det hörs i världen. Och det verkar ju vara de svenska socialdemokraternas strävan just nu att visa sig på styva linan i internationella sammanhang och betona utrikespolitiskt oberoende – även om det bara är en illusion.
Kanske det vore nyttigt att begrunda de sammanhang där enskilda stater är medlemmar. Det gamla talesättet om att splittrade vi falla har mer än ett korn av sanning i sig. Finland var snabbt med att ansöka om fullvärdigt medlemskap i EU eftersom man såg ett medlemskap som en förebyggande åtgärd när det gällde hot från grannen i öster. Om det talar man inte längre så mycket.
Men det är klokt att komma ihåg att lilleputtländer som Finland och Sverige inte kan åstadkomma mycket på egen hand, utom plakatviftande och markerande.
När det gäller stora beslut, inom handel, kommunikation och utrikespolitik borde alla vara måna om att hålla den europeiska profilen tydlig. Ingen annan kommer att göra det åt oss och i ett skarpt läge kan vi alla inom EU få skäl att ångra att frön till splittring sås och fås att växa. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, heter det, och det finns det orsak att begrunda när man talar om en luftigt oberoende utrikespolitik.
Benita Mattsson-Eklund