Talen vid Julius Sundblom-statyn den 9 juni brukar vara artiga historier.
Praxis har varit att talaren, som kommer från något av lagtingspartierna, kommer med lite allmänna, rätt opolitiska synpunkter. Årets festtalare Axel Jonsson (ÅF) inledde på samma sätt med några fraser om kärleken till Åland och den röda graniten. Men inte långt in la han in en annan, mer politisk växel och levererade en bredsida mot Juha Sipiläs (C) regering.
Budskapet från ÅF-ledaren var att relationerna mellan autonomin och republiken försämrats på senare tid, till följd av den finländska regeringens nyckfulla agerande.
Han pekade särskilt på sveket i vindkraftsfrågan. Syrligt noterade han att staten samtidigt ändå finner resurser för en ny kärnkraftssatsning, ”där dessutom nära hälften är finansierat med över 150 miljarder Putin-märkta rubel från Moskva”.
Vidare riktade Axel Jonsson frän kritik mot regeringens agerande i språkfrågan.
Han menade att regeringen i Helsingfors åter styrs av nationalister och att man nu medvetet monterar ned det lilla svenska som finns kvar av det offentliga Finland. Som exempel nämnde han att det till och med inom Samlingspartiet finns krafter som vill byta ut nationalsången Vårt land mot Finlandiahymnen, med argumentet att den första skrevs på svenska.
Sammantaget får man därför säga att Jonsson struntade i traditionen när han ställde sig framför mikrofonen.
I stället för att prata om hur vackra gullvivorna är så här års eller hur fredligt vi har det på Åland gav han ett tal som var betydligt mer politiskt laddat.
Detta väckte på sina håll kommentarer. En del tyckte att talaren var för konfrontatorisk.
Men ser man till innehållet så är det faktiskt inte speciellt avvikande från de signaler som kommit från snart sagt alla lagtingspartier under våren.
Tvärtom har tonläget skärpts över hela linjen.
Socialdemokraternas partiledare Camilla Gunell talade om ett ”ursinne” när vindkraftsnejet kom. Roger Nordlund (C) pratade för sin del samtidigt om en ”konstitutionell kris”.
Om syftet med talet vid statyn den 9 juni är att fånga upp stämningsläget i lagtinget så får man därför säga att Jonsson endast gjorde det som förutsätts av talaren den här dagen. Hans redogörelse kan ses som ett av flera tecken på att det offentliga Åland har höjt rösten.
Och varför ska ett självstyrt landskap inte få göra det, om man anser att det i avgörande frågor gått för långt?
Om Jonsson hade velat skapa större trovärdighet för sitt budskap borde han dock ha strukit vissa passager.
Han gick nu hårt åt Helsingforsregeringen för att vara nationalistisk, vilket särskilt när det gäller Timo Soinis Sannfinländare stämmer. Men föll inte ÅF-ledaren här samtidigt på eget grepp?
Exempelvis svängde han sig flera gånger med begrepp som ”vår folksjäl” – tankefigurer som i högsta grad andas samma gammaldags nationalism som Jonsson menar att Helsingforsregeringen nu gör sig skyldig till.
Men bortsett från att retoriken i dessa avseenden var svulstig och motsägelsefull så framstår Jonssons självstyrelsetal i övrigt som uppfriskande. Jo, han valde en annan form än den gängse.
Men vad är vitsen med tal som dessa om de bara ska handla om hur fint och gulligt allting är?

Niklas Lampi