Den lundensiske historieprofessorn Dick Harrison hör till dem som lyft fram de stora kunskapsluckor som finns hos historiestuderande på högskolenivå, alltså de som är framtidens historielärare och forskare. Exemplen på okunskap är många, som att man tror att Inkariket var granne med det klassiska Aten.
Harrison har också fått på pälsen för att han ”hänger ut” de okunniga och gör dem till varnande exempel. Men det finns ju många fler som borde ta tag i okunskapen. Som utbildningsansvariga (!) språkröret Gustaf Fridolin, som i fjol hävdade att dagens svenska regering står inför den svåraste uppgiften i den svenska historien. Fridolin anser alltså att de problem den rödgröna regeringen har är värre än pestens tid och Stora ofredens, för att inte tala om territorieförlusten 1809. Märkligt, med tanke på att landets ekonomi mår bra och att inga stora hot står för dörren.
Nå, man ska inte bara peka finger åt den svenska okunskapen om gången tid. I Finland är många i den yngre generationen ovetande om att Finland och Sverige under 700 år var ett rike och att de två rikshalvorna var jämbördiga ända fram till 1809. Om kunskapen om det var större så kunde man kanske undvika de värsta faktagrodorna i debatten när det gäller Finlands tvåspråkighet och Ålands ställning. Om man reducerar historien till hur det var för två eller fem år sedan så begränsar man perspektivet så att sammanhangen blir obegripliga.
Det går inte heller att förstå den demokratiska utvecklingen i Finland och Sverige om man inte tar historien i beaktande. Vi har en unik tradition av jämställdhet när det gäller representation i riksdagen. Bondeståndet har funnits med sedan medeltiden och deltagit i beslutsfattandet och på så sätt har delaktigheten ökat för att småningom byggas på och bli de demokratiska traditioner vi med rätta är stolta över.
Man kan bara jämföra med utvecklingen i de baltiska länderna där det inte fanns någon självständig bondeklass utan jordägandet var knutet till stora adliga, ofta utländska, ägare som bara såg landsbygdsbefolkningen som arbetskraft utan rättigheter. Det inverkade också på demokratiutvecklingen senare och det gäller också i andra europeiska länder. Men om man bortser ifrån eller inte känner till sådana fakta så blir en del av nutiden obegriplig, och det är ju synd eftersom kunskapen om hur det varit finns. Det gäller bara att plocka fram den.
En del politiker nedvärderar också den egna historien, Som moderaten Fredrik Reinfeldt som i ett ganska känt uttalande hävdade att ”bara barbariet är ursvenskt, resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Det är inte sant, historien skapas i samspel mellan de egna traditionerna och idéer som kommer utifrån. Att försöka rangordna vad som är ”finast” känns bara pinsamt. Men Reinfeldts bristande insikter kan nog bero på att han är ett barn av 1980-talet när historien kastades på sophögen och eleverna uppmanades att se framåt mot en framtid där historia inte behövdes.
Nå, historien har på sätt och vis tagit revansch på alla som ville dödförklara den. Tidskrifter som populariserar historien dyker upp som svampar efter regn och fyller ut de värsta kunskapsluckorna hos läsarna. Likaså finns det en omfattande historisk utgivning, allt från traditionella akademiska böcker till populariserande verk. I det sammanhanget är Peter Englunds ”Poltava” från 1988 en riktig milstolpe i utgivningen. Och vad man än tycker om Herman Lindqvists serie Historien om Sverige så bidrog den till att öka kunskapen och till en het debatt om vad historia är bra för – och om den är bra för något.
Helt klart är att historien är viktig när framtidsbeslut tas. För om vi inte vet hur vägen fram till idag sett ut så kan vi inte heller veta någonting om vägen mot framtiden.
Benita Mattsson-Eklund