I många år har Åland begärt audiens hos regeringar i Helsingfors för att undra om inte klumpsumman kunde justeras. Intresset på andra sidan har varit milt uttryckt svagt.
Men nu är rollerna ombytta.
Det är nu i stället Helsingforsregeringen som den närmaste tiden med all sannolikhet kommer att vara mycket mån om att föra ett samtal om hur man kan enas om en justering av klumpsumman, fast då nedåt.
Orsaken är att den skärpta statsskatten i Finland per automatik kommer att skicka klumpsumman upp till helt nya höjder. De första beräkningarna visar att den kan bli så mycket som 50 miljoner högre än i nuläget.
Klumpsummans storlek är direkt knuten till inflödet i statskassan, därför påverkas den positivt när man i Finland nu vill finansiera vårdreformen genom att styra över en del av kommunernas skatteintäkter till staten.

Till bilden hör att klumpsumman inte är något som Åland eller Finland på egen hand kan bestämma om. Alla justeringar av avräkningsbeloppet bygger i stället på samtycke mellan Finlands riksdag och Ålands lagting.
Det är därför knappast någon överdrift att säga att de åländska förhandlarna sannolikt aldrig någonsin tidigare haft en bättre förhandlingsposition gällande klumpsumman än nu.
Landskapsregeringen kan i den situation som snart uppstår i teorin säga nej, precis som Helsingforsregeringen i många år gjort till de åländska synpunkterna kring klumpsumman. Kravet att lyssna, motivera och övertyga ligger nu i stället plötsligt hos den andra parten.
Förstås ska Åland i de kommande diskussionerna ändå vara en resonabel, konstruktiv part; allt annat riskerar bara slå tillbaka i andra sammanhang.
Det vore exempelvis orimligt att slå dövörat till och mena att 50 miljoner extra ska och bör tillfalla Åland. Åland bidrar ju den här gången inte ens till det plötsliga uppsvinget i statsintäkter eftersom statsskatten på Åland i praktiken ska ligga kvar på dagens nivå.
Men någon sådan strategi verkar inte heller föresväva landskapsregeringen. Tvärtom är man i kommentarerna hittills öppen för diskussion kring sänkningen. Men samtidigt infinner sig nu förstås den intressanta frågan om hur stor eller liten den ska vara.
Lyckas man i den här turbulensen landa på en nivå som innebär en höjning jämfört med dagens nivå? Eller var slutar det?
Sammantaget framstår därför läget som intressant och öppet i en fråga som i många år varit låst. Länge har åländska regeringar försökt få gehör för idén att klumpsumman bör spegla befolkningsökningen, något som inte är fallet i dag.
Det verkar inte osannolikt att man nu i någon mån kan få genom det, låt vara att det i så fall sannolikt ändå bara blir en övergångslösning i väntan på den nya självstyrelselagen.

Niklas Lampi