Arenafrågan i Mariehamn blossar upp med jämna mellanrum. Diskussionerna har emellertid handlat om hur friidrotten och fotbollen ska kunna samsas under samma tak. Hur många friidrottsbanor det ska finnas på bortre långsidan, konstgräs eller inte samt extra läktare som ska fylla alla tänkbara behov.
Samma diskussioner landar alltid i ditt och mitt, mått och meter och euro och cent.
Det enda som är säkert är att det inte finns någon optimal lösning för båda. Ändå fortsätter diskussionerna – som även i framtiden lär rinna ut i sanden då ingen är speciellt intresserade av två halvmesyrer.
Efter årets sensationella säsong för IFK Mariehamn lär diskussionerna blossa upp på nytt.
Nästa sommar väntar Europaspel igen för IFK Mariehamn. För tredje gången.
Och det var det inte många som trodde för bara ett par år sedan. Och ingen ska komma att säga att det inte kommer att hända igen.
Till söndagens guldmatch satte många frivilliga krafter upp en extra läktare då det vankades storpublik. Det om annat visar hur stora hjärtan det finns för klubben och hur stor passion det finns för sporten. Att även välvilliga sponsorer klev in med kort varsel och gjorde det hela möjligt visar att det finns krafter med kapital som gillar både sport och klubb.
Att IFK Mariehamn ska spel i Europa är klart. De två senaste försöken har det blivit en hemmamatch på Wiklöf Holding Arena innan det blivit respass. Då klubben har överträffat sig själva gång på gång är det inte omöjligt att det blir spel i fler omgångar framöver då segrarna börjar rulla in.
Då får laget inte får dispens att spela på sin egen hemmaarena längre.
Nu ska vi inte stirra oss blinda på att det är läktarkapaciteten som är det mest väsentliga i arenafrågan.
För den biten kan som sagt lösas tillfälligt många gånger.
Det handlar inte heller bara om att förbereda Wiklöf Holding Arena – eller vad den kan komma att ha för namn i framtiden – för kommande äventyr i de europeiska cuperna för både herrar och damer. Där har såväl läktare, planbredder, underlag och mycket annat betydelse.
Det det ändå bör handla mest om är att skapa ett fotbollscentrum på riktigt. En nationalarena för sporten fotboll där fler kan verka för en positiv utveckling. IFK Mariehamn har redan sin själ på denna klassiska mark medan Åland United försöker sätta ner sina bopålar på samma plats.
En själ är viktig för en förening och är en av de bakomliggande orsakerna till framgångarna för den 97-åriga Mariehamnsklubben. Men känslan på de rätt slitna yttre faciliteterna på arenan känns inte lika värdig ”den gamla damen” som det heter i fotbollskretsar.
Den verksamhet som IFK Mariehamn bedriver med a-lag, akademi-, ungdoms-, knatte- och damfotboll och cupverksamheten med Alandia Cup som den stora fjädern i hatten förtjänar goda yttre förutsättningar.
Det har som sagt länge stötts och blötts om hur en gemensam lösning för fler idrotter ska se ut på nya nationalarenan.
Nu lämnar vi prislappar därhän och koncentrerar oss på kärnfrågan. Hur ska IFK Mariehamn och den övriga åländska fotbollsrörelsen ta lärdom av de senaste årens framgångar.
Man kan trycka på gaspedalen och ge fotbollsunga och aktiva ännu bättre förutsättningar för framtiden. Klubben kan utveckla sin akademi och ta lärdom av liknande klubbars arbetssätt.
Nu handlar det här bara om fotbollens framtid. Det är bäst att ta en sak i taget och jag är övertygad att det löser sig för friidrotten även framtiden. Det låter naivt men jag är lika övertygad om att kapitalet kommer för framtida satsningar bara man bestämmer sig och sätter upp ett mål. Med många gemensamma aktörer, klubbar, näringsliv, stad och landskap.
IFK Mariehamn är ett av de starkaste varumärken som finns för Åland.
Om drygt två år fyller föreningen 100 år. Så grattis Grönvitt för den här säsongen. Och ett grattis i förskott för framtiden.

Thomas Jonsson