Finlands statsminister Juha Sipilä (C) meddelade i lördags att han öppnar sitt hem i Uleåborgstrakten för flyktingar. Han anser att det finns för få platser för asylsökande i regionen och efterlyser en folkrörelse där finländarna frivilligt tar del av ansvaret för flyktingarna. Han tillägger också att han på det här sättet vill visa att Finland är ett mångkulturellt land.
Statsministerns gest har ett mycket starkt symbolvärde mot bakgrund av hur tonläget utvecklats i landet på senare tid. Från riksdagsbänken har sannfinländska ledamöter uttryckt sig om mångkultur på ett sätt som Anders Behring Breivik gjorde. Andra från samma parti har menat att bara kristna asylsökande ska få komma in i landet eller att alla flyktingar ska sättas på kryssningsfärjor med destination Åland.
Partiledare Timo Soini har sett åt ett annat håll eller jamsat med. Reaktionerna från statsledningen och regeringskollegorna i övrigt har också varit försiktiga och avvaktande. Det råa tonläget har legitimerats och normaliserats.
Mot allt det här markerar nu statsministern och sätter ned foten så att det gungar till i republiken.
Nyheten toppade finländska nyhetssajter i helgen och blev en snackis på sociala medier. Den nådde även över nyhetströskeln internationellt.
Med ens gick nye statsministern Sipilä från försiktig general i dessa grundläggande värdefrågor –ill den som visar vägen och statsmannamässigt pekar med hela handen.
Med ens blev också lite högre till tak i Finland, luften lite lättare att andas och framtidsutsikterna lite mer hoppfulla. Den inåtvända, navelskådande nationalism som länge varit på frammarsch, och alls heller inte bara i Sannfinländarna, stöter nu på patrull från högsta verkställande ort.
I stället ger Sipilä uttryck för grundläggande humanism och normal medmänsklighet, en vilja att hjälpa och sträcka ut handen när nöden är som värst, det enda moraliskt anständiga i ett läge när döda barn spolas upp på stränder.
Samtidigt pekar han också i riktning mot ett annat Finland, ett Finland är det inte är ängsligheten inför omvärlden som styr, utan vetskapen att detta lilla exportberoende och snabbt åldrande land behöver nya impulser, inflyttning, tillväxt, förnyelse och föryngring.
Det var det här Finland behövde.
Hatretoriken har fått stå oemotsagd alltför länge.
Niklas Lampi