70-talet var ju kvinnofrigörelsens decennium, en tid när kvinnliga erfarenheter ställdes i centrum. En trend som kraftigt kritiserades på 80-talet. Om det kan man läsa bland annat i Ebba Witt-Brattströms nyutkomna bok ”Stå i bredd”.
Läser man krönikor och recensioner idag kan man lätt höra återklanger från flydda dar när recensenter på fullaste allvar klagar över att fiktiva hjältinnor inte är ”goda feministiska förebilder”, som Amy i Gillian Flynns ”Gone Girl”. Det egendomliga är att ingen reagerar på kravet på att litteratur ska vara föredömlig och moraliskt inspirerande, som den viktorianska tidens romaner. Det passerar nästan helt opåtalat att man kräver rätt ideologi av skönlitterära författare, att det ska finnas en feministisk kompass i det de skriver.
Naturligtvis kan och ska man diskutera tendenser inom nutida kultur, allt annat vore ju absurt. Men att enskilda recensenter tar sig friheten att kräva ideologisk rättning i leden är absurt – och mycket 70-talsmässigt.
En annan sak som påminner om 70-talet är att man i debatter talar om kollektiv, inte om enskilda individer. Satt nyligen och tittade helt fascinerad på ett inslag om ”problemet” med grisiga skoltoaletter i Sverige. Ett långt inslag där både elever och skolminister fick uttala sig och lägga ut texten om hur hälsovådligt det är när elever inte kan gå på skoltoan på hela dagen. Filmarna hade fångat sunkiga toaletter med papper på golvet.
Men det underligaste med hela inslaget var att ingen ställde frågan om varför det är grisigt på toaletterna. Det verkar finnas skolspöken som osedda far omkring och grisar ner av pur illvilja.
Köper man inte den förklaringen så måste man ju misstänka att det är eleverna själva som inte har toavett, som kissar på golvet och kastar papper omkring sig. I mina öron låter det högst sannolikt eftersom spöken, vad jag vet, inte har behov av toabesök.
Lösningen på problemen var att satsa på ombyggda toaletter där eleverna får vara med och bestämma. Hur det skulle lösa problemet var på inget vis självklart, bara att det nog skulle fixa sig om man investerar ett antal miljoner i projektet. Naturligtvis, om så sker, är det ett mirakel. Men mer sannolikt är att en grupp elever utan toavett fortsätter sprida snusk och göra det otrevligt för alla.
För det är en fråga om uppfostran, om unga tonåringar inte lärt sig hur man beter sig på toaletten. Att man putsar upp efter sig, att man spolar och att man slänger begagnat papper i papperskorgar. Skulle vara intressant att veta hur det ser ut hemma hos eleverna, om de tillåts samma snuskiga beteende när de besöker toan hemma och räknar med att någon annan städar upp. Det är en fråga som aldrig blev belyst i reportaget.
Samma tendens träffar man på i diskussionerna om extrema ljudnivåer i skolmatsalar, klassrum och dagisgrupper. Vuxna konstaterar med fasa att de aldrig skulle kunna fungera i en sådan ljudmiljö men man tar aldrig frågan vidare och funderar över hur det blivit så här.
Men varför tolererar föräldrar och lärare att barnen skriker i stället för pratar? Varför lär man inte ut gott bordsskick, som att man ska låta maten tysta munnen och att man tar hänsyn till andra människor?
Tyvärr är det så att de unga tar efter vuxnas beteende, att de testar gränser för vad man får och inte får göra. Om gränserna är obefintliga eller dragna i vatten så blir resultatet det vi ser idag, att alla gör som de vill eftersom ingen försökt få dem att göra annorlunda. Också det en tendens som började sippra in i uppfostran på 70-talet när det blev vällovligt att testa alla gränser vuxenvärlden försökte upprätthålla.
Kanske det är dags att börja ifrågasätta den luddiga 70-talsideologin på riktigt nu?

Ålandstidningen