I Karlby på Kökar har ett bageri i dagarna öppnat, med sikte på den åländska marknaden men också på vidare export.
Bakom står bland annat paret Casper och Susanna Mickwitz, som tagit över det väletablerade bageriet Birka skärgårdsbröd och flyttat det från Sund till Kökar. Den nybyggda lokalen innehåller allt som hör ett modernt bageri till, utrymme finns även för ett café.
Detta är exakt vad skärgården behöver. Riktiga företag som skapar riktiga jobb och förhoppningsvis riktiga intäkter som på sikt förhoppningsvis ger många ringar på vattnet.
Alltför mycket av åländsk skärgårdsdebatt har i många år haft ett snävt trafikfokus. Näringspolitiken har om inte lyst med sin frånvaro så åtminstone legat som en underavdelning till trafikpolitiken.
Jobben och företagen har antagits följa i kölvattnet av ännu flera färjfästen. Det är också premissen som operation kortrutt står på.
För denna tanke finns dessvärre lite stöd. Trots att trafiken bara blivit bättre och bättre har företag slagit igen och folk flyttat.
Världens kanske bästa skärgårdstrafik har inte lyckats skapa den inflyttning och de arbetsplatser som allting sägs ta sikte på.
Det är något annat som behövs, vad?
I Kökars fall handlar det om enskilda privatpersoner med en lika stor passion som vilja till eget risktagande. En del är Kökarsfödda, andra är inflyttade. Alla ser en möjlighet i att skapa en spännande berättelse kring brödet som bakas i ytterskärgården. Men framför allt får man anta att de trivs på Kökar, tror på Kökar och vill bygga en framtid där, alla logistiska utmaningar till trots.
I botten finns även investeringar från det privata näringslivet och inte att förglömma landskapsägda Ålands industrihus, som har byggt lokalerna och nu hyr ut dem. En närmast klassiskt nordisk form av näringspolitik där privat går hand i hand med offentligt för att försöka skapa nya möjligheter i samhällen som är utsatta för svåra påfrestningar.
Frågan är förstås hur Åland kan skapa förutsättningar för motsvarande på flera håll i sin mest utsatta region, skärgården. Hur kan det positiva exemplet bli flera, och hur kan en positiv trend –om det nu är en sådan – förstärkas?
Hit borde all kraft i allt som kallas skärgårdspolitik rimligen riktas.
För är det något skärgården letat svar på sedan det traditionella bonde- och fiskesamhället började fasas ut så är det vad man ska leva av, försörja sig på och var jobben ska komma.
Ingen inbillar sig att detta är enkla frågor, de är lika svåra i Norrland, i Lappland som på Sottunga. Men det som nu händer i Karlby och som för den delen sker i fiskförädlingsklustret på Föglö visar att det också finns hopp.
Fokusera mer på detta; prata om jobben, sysselsättningen och tillväxten. Låt inte skärgårdsdebatten enögt handla om hur många ytterligare miljoner som ska plöjas ned i ännu flera färjlägen.

Niklas Lampi