Vi lär befinna oss nära en avgrund, åtminstone går vi i ett skymningsland, nu när USA den 20 januari får en president vid namn Donald Trump. Det är ingen ände på de dystra förutsägelserna, i kommentarer och reportage som skildrar de hemskheter som väntar oss.
Läget påminner om den hysteri som rådde inför millennieskiftet, då var det inte heller lätt att hävda att troligen ingenting speciellt inträffar. Och det gjorde det ju inte heller. Den första januari år 2000 var odramatisk och där satt människor som samlat nödförråd och undrade varför inget hände.
Men den masspsykosen har de flesta glömt, nu är det Trumpskräcken som håller offentliga tyckare i ett fast grepp. Och nåde den som tycker annorlunda eller försöker analysera denna kollektiva rädsla. Förrädare är det mildaste de kallas.
Det är inte bara kvällstidningsreportrar som är alarmistiska, långt därifrån. Dagens Nyheter hade för ett tag sedan åtta sidor om vad som kan hända när USA byter president. En sak har de rätt i, vi står för ett skifte i synen på säkerhetspolitik. Den 70-åriga perioden sedan andra världskriget kommer att bytas till någonting annat. Att USA, för ett tag, blir mer isolationistiskt är troligt, landet har tidigare haft sådana perioder då man vänt omvärlden ryggen.
Trump har deklarerat att det blir aktuellt att omförhandla gamla överenskommelser eftersom han anser att USA inte har råd att försvara avlägsna platser. Därmed inte sagt att det blir stora och drastiska förändringar, Trump har en hemmaopinion att beakta och republikanerna i kongress och representanthus kan man inte leda med en enkel handviftning. Mycket av det Trump sade under valrörelsen går inte att förverkliga, inte under en mandatperiod. Och även presidenten är bunden av lagar och spelregler.
Man borde faktiskt hellre diskutera hur det kom sig att slutomgången i det amerikanska presidentvalet kom att stå mellan två så dåliga kandidater. För i ärlighetens namn måste man säga att Hillary Clinton var en dålig kandidat. Visst, med politiska erfarenheter, men också med politiska skandaler i bagaget och obesvarade frågor kring den famösa mejlkorrespondensen. Många såg henne som en typisk representant för allt som är dåligt i politiken och lät bli att rösta på henne. Hur det står till hos republikanerna kan man ju undra när det inte fanns tillräckligt starka motkandidater för att ge Trump en match.
Så diskutera hellre vad det finns för fel i det politiska systemet, ta reda på vad unga och vanliga väljare tycker. För om fyra år är det ju dags för val igen och då måste man helt enkelt ha bättre och yngre kandidater.
Det här gäller också i hög grad hos oss, där man sitter och förfasar sig över att högerextremisterna blir starkare och att samhället blir mer konservativt. Det här är ju inte en utveckling som sker i någon form av vakuum, det är i hög grad en spegling av hur samhället ser ut.
Det man kan börja med är att fråga sig varför människor söker sig till den politiska ytterkanten. Det är någonting hos de etablerade partierna som inte fungerar och inte attraherar stora grupper väljare. Det borde sysselsätta både partistrateger och samhällsdebattörer i mycket högre grad än idag. Man kan naturligtvis tycka att folket och väljarna har ”fel åsikter”; men hur når man dem i val? Man kan inte byta ut väljarkåren.
Det här är frågor som på allvar borde sysselsätta politiska journalister och kolumnister. För det räcker inte med att peka ut människor och åsikter som ”bruna”, invektiv är ingen bra debattgrund. Ta istället reda på vad som oroar människor på djupet och man har kommit sanningen en bit närmare.
Att bara sitta och måla upp domedagsscenarier och göra Trump till den lede fi är också slöseri med tid och krafter. Trump är bara en enda person och hans avtryck i historien kommer inte att bli så stort som han själv hoppas på. Men Trumps seger är ett exempel på att tillvaron är osäker och kan förändras i ett slag - oberoende av om vi är beredda på det eller inte.
Benita Mattsson-Eklund