I söndags skickade Ålands Socialdemokrater ut ett pressmeddelande där man berättade att Europaparlamentariker Miapetra Kumpula-Natri (SDP) nu utsett en medarbetare som ska bevaka de åländska frågorna. Hon heter Marina Lampinen och kommer från Kuopio.
Partiledare Camilla Gunell säger i en kommentar att ”vi nu har ännu en person i Europaparlamentet som ska jobba med åländska frågor” och att det är ”ett bra sätt att stärka Ålands inflytande och möjligheter att påverka”. Löftet som partiet gav till väljarna ska alltså nu vara uppfyllt.
Men hur mycket substans finns bakom orden? Klart är i varje fall att versionerna av vad medarbetaren har för uppdrag går i sär. Det som från lokalt åländskt socialdemokratiskt håll utmålas på ett sätt beskrivs med helt andra ord av SDP och Kumpula-Natri själv, i sammanhang där de riktar sig till en bredare nationell publik.
 
För två veckor sedan offentliggjorde Miapetra Kumpula-Natri via ett meddelande på Facebook vilka hennes tre medarbetare blir och vad de ska göra (se faximil ovan).
En av dem var mycket riktigt Marina Lampinen, men i Kumpula-Natris egen arbetsbeskrivningen för den egna medarbetaren nämns Åland inte med ett ord. I stället skriver Miapetra Kumpula-Natri att Marina Lampinen ska hålla i presskontakter och kommunikation, alltså fungera som pressansvarig.
Det är hennes jobb, om man får tro dem som anställt henne.
Om man så vill kan man säga att det här inte är något nytt under solen.
Ända sedan idén om en åländsk medarbetare vid SDP-staben i Bryssel sjösattes har upplägget beskrivits på olika sätt av partihögkvarteren i Mariehamn och Helsingfors. SDP:s partisekreterare Reijo Paananen var exempelvis i valrörelsen väldigt tydlig med att man inte kan binda parlamentarikernas händer före valet, trots att Ålands Socialdemokrater på hemmaplan framhärdade i att man hade säkrat ett upplägg som påminde om det Britt Lundberg-kampanjen kunde erbjuda tillsammans med SFP. Vi röstar, de garanterar medarbetare.
Denna brist på överensstämmelse i berättelserna fick i ett tidigt skede flera att skaka på huvudet och undra hur seriöst löftet från Ålands Socialdemokrater egentligen var.
Det ser nu ut som om tvivlarna får rätt.
Ålands Socialdemokrater skickar ingen medarbetare till Bryssel och det är även tveksamt om Åland ingår i någon av medarbetarnas arbetsuppgifter, i varje fall är det inte något som hennes närmaste chef noterar i det allmänna tillkännagivandet utåt.
Inget av det här är förvisso förvånande.
Tanken att finländska SDP skulle bjuda på en åländsk medarbetare för att en handfull ålänningar röstat på dem faller på sin egen orimlighet.
SDP måste tänka bredare, är inte ens nästan lika beroende av åländska röster som SFP och måste inte minst nu se till att spela sin kort strategiskt rätt med tanke på hur risigt man ligger till i förhållande till de andra stora partierna.
Detta gäller inte minst även Miapetra Kumpula-Natri. Hon är en kvinna på väg uppåt i ett parti i behov av förnyelse, och måste få ett team på plats som kan hjälpa henne i karriären och helst även göra inbrytningar i väljargrupper där SDP i dag är svagt. Genom att rekrytera Marina Lampinen, ung kvinna med gediget engagemang från ungdoms- och studentpolitiken, tar hon ett litet men bestämt kliv in den riktningen.
I detta finns inte på något sätt ett svek från finländska SDP:s sida. Tvärtom agerar man begripligt och i enlighet med vad man sagt och förbundit sig till, det vill säga mycket lite.
Sveket ligger snarare hos det åländska systerpartiet där man först blåste upp en vag överenskommelse till något större, och där man nu försöker rädda det egna ansiktet genom att utnämna en pressekreterare vid SDP-staben till något som få andra tycks känna till.

Niklas Lampi