Varför reser människor tusentals kilometer från sina hemländer för att sitta sysslolösa på isande kalla gator i Norden i december? Finns verkligen inga andra mer meningsfulla alternativ? Eller är allt bara ett listigt, organiserat sätt att lura medkännande nordbor på en slant?

Det finns inte ett enda svar på vad som fört framför allt rumänska romer till europeiska gator, det finns flera.
I en del fall har det visat sig att ligor ligger bakom, i andra fall är det svårare att veta om någon rycker i trådarna. I en del fall är bluffen lätt att genomskåda, i andra fall kan det vara exakt så att människor ser tiggeriet som en av få utvägar. I samtliga fall handlar det dock en europeisk tragedi.
Tragedi därför att människor enligt alla normala etiska måttstockar är värda ett bättre liv. Europeisk eftersom EU i allmänhet och Rumänien i synnerhet bär ett stort ansvar.
EU har hällt miljarder i bistånd över denna medlem för att landet ska ta tag i sina sociala problem, särskilt i den utsatta romska minoriteten. Mycket lite har hänt; pengarna har inte nått den avsedda mottagaren utan i stället hamnat någon annanstans.
Aktivt fortsätter landet att strunta i en stor del av det egna folket. Man är och förblir den medlem som haft svårast att också på riktigt leva upp till EU:s krav på demokrati och rättssäkerhet, så pulvriserat och förstört var samhället när kommunisterna störtades från makten.
Svårigheterna att modernisera och reformera landet går även igen hur man från rumänsk sida hanterar sin största minoritet.
Men även alla europeiska institutioner som under åren visat välvilja mot Rumänien har nu också fått en viktig fråga på bordet. Har vi tillräckligt tydligt följt upp hur miljonrullningen använts? Har vi varit tillräckligt hårda i våra krav?
EU har flyttat berg när det gäller den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i östra Europa och utövar fortfarande stor dragningskraft på exempelvis länderna i Balkan och inte minst Ukraina.
Men i den här frågan har unionen hittills haft svårt att komma framåt, framstått som närmast maktlös, trots många och för de europeiska skattebetalarna dyra försök.
Om man så vill kan man kanske ändå våga tro att det nu finns bättre förutsättningar än eventuellt någonsin att komma vidare i den här komplexa frågan.
Skälet är att ett problem som funnits i decennier nu blivit synligt på ett helt annat sätt och för en bredare publik. Tiggandet på europeiska gator är toppen på ett isberg, men en iögonfallande illustration av vilka enorma sociala utmaningar en del medlemsländer står inför och hur slapphänt de hanterats. Kanske kan det öka trycket på beslutsfattarna inom EU att bli tydligare mot biståndsmottagare, och kanske kan det på sikt få till stånd en förändring i Rumänien där orsakerna finns.

Niklas Lampi