Tehy på Åland blåser till strid om vårdlönerna och utesluter inte strejk. Man är besviken på att arbetsgivaren landskapet bara ”pratar om utbildningar och seminarier” och vill ha konkreta åtgärder för att få ”jämställda löner”.

Målet med jämställda löner är det säkert få som har något emot.
Samtidigt är det viktigt att borra djupare i vad som i så fall faktiskt avses med jämställda löner, så att det inte blir ett tomt slagord.
Menar Tehys organisationssekreterare Sara Karlman att lönerna för vårdpersonal är ojämställda i förhållande till lönerna i någon annan yrkeskategori inom landskapet, i så fall vilken och på vilket sätt? Eller menar hon och vårdfacket att män och kvinnor inom samma yrkesgrupp inom vården får olika betalt för lika arbete?
Detta är knappast frågor som kan klargöras direkt och via tyckande, det kan precis som socialminister Carina Aaltonen (S) säger krävas en gedigen översyn och kartläggning, och en sådan ska vara i startgroparna. Är det så att man i en sådan finner att män och kvinnor med samma bakgrund i dag utför samma uppgifter i vården men för olika ersättning är det förstås något som behöver korrigeras. Hur man ska bedöma om lönerna står sig ur ett jämställdhetsperspektiv i förhållande till lönerna i andra yrkesgrupper är en svårare fråga att bena ut. Men också det kan förstås vara intressant att titta på och stegvis eventuellt åtgärda. Men i någon handvändning sker den typen av i grunden politiska och subjektiva avgöranden knappast.

Men framför allt känns skramlet med strejkvapnet från Tehy Åland synnerligen illa tajmat. Tehy Finland har nyligen godkänt villkoren i avtalsrörelsen, just med hänvisning till att det ekonomiska läget i landet är tufft. Landskapets finanser är också nog så ansträngda. Man letar besparingar här och där och har svårt att få medlen att räcka till.
Till detta kan även läggas att ersättningarna i vården på Åland generellt sett är högre än i Finland men även i vissa avseenden jämfört med Sverige.
Ändå går nu Tehy Åland en egen väg och lägger krav som skulle driva upp kostnaderna på ett svårbedömt sätt i ett läge när alla inom landskapsregeringen tvingas hålla igen.
Om detta är ett sätt för den nya fackledningen att visa sina sporrar eller något annat må vara osagt.
Men klart är att det i viss mån utmanar den nordiska modell där man mellan arbetsmarknadens partner försökt hitta samsyn och även se till förutsättningarna generellt ute i samhället när man talar för sin sak.
Inte minst har det funnits en lyhördhet för det här i ekonomiskt trängda tider.
Detta arbetssätt har visat sig vara något som på sikt gynnar alla, och man får hålla tummarna för att motsvarande samförståndsanda under hösten också når vårdområdet där så mycket viktigt arbete utförs.

Niklas Lampi