I årets finansmotioner från oppositionen, som presenterades förra veckan, är det många saker som ska utredas, kartläggas och förstuderas. Man ska också utarbeta planer och ta fram strategier för olika beslutsalternativ. Allt ser mycket tryggt och demokratiskt ut, klart man måste utreda alternativ.
Frågan man bör ställa sig är om inte alla dessa utredningar av stora som små saker bara är avledningsmanövrar, man får det att se ut som att ärenden går vidare när de egentligen stampar på stället. Den taktiken tillämpas ju också av landskapsregeringen. Se bara på utredandet av lika löner för sjukvårdare. År ut och år in har man pratat om en utredning av arbetsinsatserna, en arbetsvärdering – och frågan har inte tagit ett endaste steg framåt. Därför står vi nu på tröskeln till en sjukvårdsstrejk.
Men viljan till utredning har funnits, säger man.
Under många år har utredningar av olika slag presenterats under buller och bång på presskonferenser, allt från kulturmiljöbevarande till skärgårdstrafik. Politiker och tjänstemän har entusiastiskt förklarat att nu har man kunnat dra slutsats si eller så. Men i praktiken händer inget alls. Utredningarna placeras på någon hylla, tillsammans med andra utredningar och får vänta på makulering. Under tiden tillsätts nya utredningar.
Och trots allt utredande så visar det sig att utredningar inte är en garanti för att de åtgärder som eventuellt beslutas blir ekonomiskt fördelaktiga. Ta frågan om Ålands museums nya basutställning, som måste vara en av de mest utredda åtgärderna inom förvaltningen. Men resultatet blir ändå ett väsentligt dyrare och längre projekt än någon utredning förespeglat. Och som vanlig är detta ingens fel – det bara blev så. Och notan får tas av skattebetalarna antingen de vill eller inte.
Man vågar inte tänka på vilka felberäkningar som kommer att finnas med när och om projekt Vårdöbron kommer till beslut. Och när arbetet inletts så måste det slutföras, oberoende av felräkningar i utredningarna.
Man ska inte heller tro att utredningsraseriet är billigt. Man beställer tjänster från utomstående konsulter och landskapets tjänstemän sitter under många timmar på möten, naturligtvis på betald arbetstid, och utreder olika aspekter på frågor. Är det riktigt stora saker så far ett antal tjänstemän och konsulter på konferens annorstädes och diskuterar frågorna.
Det skulle vara intressant att veta hur stora summor som årligen går åt till allt utredande i landskapet, med alla kostnader medtagna.
Kanske man kan tillsätta en utredning om det – också?
Lusten att utreda tycks ju bara öka från år till år och det är kanske för att det finns en ängslighet hos beslutsfattarna. Man vill inte säga rent ut att man är för eller emot, att ett beslut ska fattas. För det är ju alltid någon som blir missnöjd. Då kan man i stället tillsätta en, eller fler utredningar, och skjuta beslutsfattandet fram för sig så att det hamnar på någon annans bord. Det är en förklaring till att beslutsfattande i landskapet är så segt.
Vad tjänar dessa höstliga motionsrundor till, frågar sig Dagens Nyheters ledarskribent i lördagens tidning. I den svenska riksdagen i höst har 2887 motioner lämnats in, bland annat i angelägna ämnen som hunddagis för riksdagsmän och möjligheten att göra golf till friskvård. Och för all del, det finns en motion också som vill minska antalet riksdagsmän.
Men visst kan och bör man fundera över fenomenet motioner. Det är ju ett sätt att tala om vad man kanske skulle vilja göra om man hade makten. Frågan är väl hur många väljare som med stort intresse följer motionerandet. När det gäller alla förslag om att vidareutreda saker, som de åländska motionerna oftast landar i, så är det egentligen ingen större skillnad på opposition och regeringspartier. Alla vill utreda mera och därför haglar utredningarna över allmänheten.
Och av de flesta utredningarna blir det mest bara en tumme och ibland inte ens det.
Så vad är egentligen vinsten med utredandet? Håller det sysselsättningen uppe och ge det fler tjänster?
Var god utred!

Ålandstidningen