Det fuskas mer och mer vid högskoleprov och när studerande skriver sina ämnesuppsatser. Den nya tekniken, med allestädes närvarande smarta telefoner, har tagit fusket till nya höjder. Vid högskolan i Gävle har man testat att ha mobilpejlare i tentasalen, men resultatet blev inte lyckat. Och de som skriver sina tentor har ju rätt att gå på toa och där finns ingen koll. Nu som alltid är fantasin stor när det gäller att utveckla fuskmetoderna.
Men vad säger det om studiemoralen och samhällsmoralen? Är det verkligen helt OK att en del tar genvägar till goda resultat medan andra fortsätter att anstränga sig? Och vad har fuskandet för effekt på kompetensen?
De frågorna borde finnas högt på universitetens och högskolornas agenda.
Man kan ju undra över att människor som valt högre studier inte är beredda att satsa alla krafter på goda studieresultat. I stället sysslar man med annat och slarvar bort viktig tid och när tentamen och redovisning närmar sig grips många av panik. Hur klara sig ur fällan? Då är svaret ofta fusk.
Men fusk hämmar sig för den som fuskar har inte de kunskaper som krävs för att gå vidare med studierna och då blir resultatet mer fusk. Man plagierar texter från nätet och bakar in i den egna uppsatsen och mestadels går det vägen även om många högskolor nu satsar på kontrollprogrammet Urkund som lätt hittar plagiat. Men många klarar sig ändå vidare och mörkertalet är stort i fråga om fusk.
Lärar- och handledarbrist, ansträngt tidsschema och för många studenter är vanliga förklaringar till varför fusk inte upptäcks.
Det gör att många tar examen med hjälp av lånta fjädrar, man har fuskat sig till en examen. Det får naturligtvis konsekvenser för arbetslivet eftersom arbetsgivare anställer folk som på papperet har meriter men som inte besitter den kunskap de borde ha. Det ger effekt på andra människors liv om man möts av lärare med bristfälliga kunskaper eller om man träffar på en läkare som inte fullt ut förstår vad det är hen försöker bota. Det gör också att nyutexaminerade antas till forskarutbildning utan att de har en gedigen kunskapsbas och sådant försvagar forskningen.
Kanske det är mot den här bakgrunden man ska se fusket hos biltillverkaren Volkswagen. I stället för att utveckla bilar som har hög reningsgrad för utsläpp så väljer man en enklare väg. Man installerar mätare som ger ett manipulerat resultat och säger att bilen är bättre än vad den är. Ett fusk som kommer att straffa sig i fråga om förtroende för tillverkare eftersom människor, med rätta, tror att den som fuskat en gång gör det igen.
Hur man ska komma åt det ökande fuskandet är det ingen som riktigt vet. Enklast vore det att kräva att alla lämnar ifrån sig smarttelefonerna medan prov pågår och att de kvitteras ut efter provet. Få är väl så förslagna att de använder sig av ett flertal apparater, även om möjligheten finns. En enkel detektor som känner av elektronisk utrustning borde vara standardutrustning i provsalarna.
Naturligtvis bör straffen för fasttagna fuskare vara kännbart. Avstängning på viss tid är det vanliga idag. Men om fusket är grovt borde man kunna stänga av fuskaren för gott. Kanske man borde föra in i examensresultatet att studenten blivit fast för fusk under studietiden, så att blivande arbetsgivare vet om det. Visst är det en form av prickning, men det kanske skulle få fuskarna att tänka efter innan de sätter sina fuskplaner i verket. Och för samhället tjänar det som konsumentupplysning och sållar bort dem som inte har fullgoda papper i examen.
Det är ju också en rättvisefråga för alla dem som inte fuskar i studierna utan sliter med tentor och uppsatser men får se hur andra seglar om dem med hjälp av smarta fuskmetoder.

Ålandstidningen