Så har den blossat upp igen, striden mellan bevarare och förnyare i Sjökvarteret i Mariehamn. Konflikten har gamla anor och skiljelinjen går mellan veteraner inom skötbåtsföreningen, som varit med och bevarat traditionerna från allmogebåtarnas tid, och förnyarna som vill bredda vad sjökvarteret står för och öka intäkterna från verksamheten.
Det är i sig en klassisk konflikt som ofta finns när idealister ska möta en kärv ekonomisk verksamhet. Sjökvarteret får ett årsbidrag på 30.000 euro som ska räcka till det mesta. Inkomsterna som verksamheten inbringar är i nuläget inte stora.
Och den nya verksamhetsledaren har helt rätt när han säger att det finns många nedgrävda stridsyxor i kvarteret. Man kan också konstatera att de flesta vet exakt var de är nedgrävda.
Att föreslå att skötbåtsföreningen vräks ur Jehuset och att nuvarande museum flyttas till annan plats, som den nya verksamhetsledaren föreslår, är så nära att svära i kyrkan som man kan komma i detta sammanhang. Och även om förslaget inte är förankrat hos de olika parterna och att frågan kanske väcktes för abrupt så är det ändå frågor som måste kunna diskuteras. Man kommer inte långt med brittisk konservatism av typen göra som vi alltid gjort.
Sjökvarteret ligger på en attraktiv plats och bör kunna används bättre som attraktion. Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet men man kan säkert flytta badbaljan utan att det blir katastrof.
Eftersom verkligheten ser ut som den gör är det inte troligt att sjökvarteret plötsligt för ökande bidrag som fixar krisen. Det är nog en arbetsseger som är den enda tänkbara lösningen.
Det talas om nya butiker i kvarteret och de måste i så fall vara sådana som drar publik året runt och säljer varor som behövs dagligen. Varför inte nischa in sig på att sälja nybakat bröd, kaffe och teer av olika slag och åländska specialiteter. Det förvånar storligen att åländska affärsmän inte insett hur attraktiv doften av nygräddat bröd är, det borde finnas plats för mer än en butik med nybakat i utbudet och inte bara i sjökvarteret.
Behovet av hantverk är inte så stort dagligdags men behövs naturligtvis för att ge besökare möjlighet att köpa med sig genuina åländska minnen. En ”sjöbod” som säljer alla de prylar som behövs för lyckat båtliv skulle vara en tänkbar nisch och i Hamnbodarna i sörmländska Trosa kan man hitta allt från antikvariska böcker–kanske en filial till Emmaus?–till sjökort och regnkläder. Mariehamns sjökvarter ligger dessutom mycket centralare än det i Trosa.
Frågan om museet i sjökvarteret måste diskuteras. Det kan inte leva bara på att vara ritat av Folke Wickström. Det nuvarande museet är inte särskilt attraktivt och om det ska vara kvar måste det utvecklas.
Men varför diskuterar man inte ett samarbete med Ålands sjöfartsmuseum, som är en verklig besökarmagnet? Man kunde tänka sig samordnade aktiviteter, som barnverksamhet och specialutställningar. Sjöfartsmuseets kunniga personal kunde säkert plocka fram attraktiva sommarutställningar och de kunde marknadsföras gemensamt. Avståndet mellan museerna är ju inte stort och olika aspekter på sjöfart skulle kunna belysas. Vem berättar historien om ångbåtstrafiken i Östra hamnen, om vintertrafiken och om vad detta betydde för stadens utveckling? Gamla fotografier, som alltid drar besökare, måste gå att hitta i olika bildsamlingar.
Det finns säkert de som gillar tanken på att museet och sjökvarteret skulle kunna gå ihop om vissa projekt. Revirtänkandet är mycket utbrett på sina håll. Men det handlar om överlevnad och framtid för sjökvarteret och då måste alla vara beredda på att diskutera alla möjliga former av lösningar.
Ett gott råd inför diskussionsmötet om sjökvarteret den 27 oktober: kasta stridsyxorna i sjön och se till att de aldrig hittas igen.

Ålandstidningen