Påsken är överstånden och med den en av årets stora mathelger. Det har ätits ägg, lamm, choklad och memma så det står härliga till.
Gemensamma måltider är ett av de finaste umgängessätt vi har. Att omsorgsfullt välja råvaror, helst lokala, och finlaga speciella maträtter tillhör de mest populära fritidssysselsättningarna här på Åland, liksom i resten av den välbärgade västvärlden.
Vi lägger enormt mycket pengar och tid på att få i oss näring på ett så njutningsfullt sätt som möjligt. Åland med sin beresta befolkning och stora kocktäthet, måste tillhöra en av de mest matglada platserna på jorden.
Det är status att kunna mat och kunna briljera med exotiska kulinariska upplevelser. Just nu tisslas det och tasslas om vilka ålänningar som gått vidare och blivit utvalda att få delta i ett kommande åländskt avsnitt av ”Halvåtta hos mig”. Ett trevligt program som lyckas kombinera gemytligt matnörderi med humor och folklighet.
Det motsatta förhållningssättet skildras i den svenska dokumentären ”Foodies” som SVT visade i helgen. Den följer ett antal snuskigt rika matbloggare som reser jorden runt i jakt på de mest exklusiva och extrema matupplevelserna. Det finns gourmander och gourmeter. Och så finns det foodies, halvprofessionella konnässörer, som föredrar mobilkameran framför ett trevligt sällskap för en löjligt dyr gastronomisk upplevelse, som en recensent träffande beskrev det.
Ett förhållningssätt där maten tappat sin ursprungliga betydelse som energikälla och sällskapsrit. Och vi är alla del av denna avtrubbning inför livsmedlens egentliga värde. Marthaförbundet har just startat kampanjen Svinnkampen. Syftet är att få oss att tänka efter innan vi köper för mycket mat och sedan slänger det som blir över. Hemhushållen står för över en tredjedel av allt spill i landet. Vi slänger i medeltal 24 kilo ätbar mat per person, till ett sammanlagt värde av 200 miljoner euro. Siffrorna kommer från en undersökning utförd av Naturresursinstitutet i Finland, Luke.
Eller som Marthaförbundet räknat ut: vi slänger var femte inköpt matkasse.
Till stor del beror det på okunskap. Vi vågar inte lita på vårt eget omdöme och vår egen näsa när det gäller att bedöma om överblivna råvaror och rester fortfarande är ätbara. Vi stirrar oss blinda på datummärkningar men är oklara över skillnaden mellan ”bäst före” och ”sista förbrukningsdag”.
På sin webbsajt ger marthorna konkreta råd. Via sociala medier som Instagram kan man få restmattips. Det är bara att lägga ut en bild på sina rester och tagga den med #svinnkampen så lovar Marthaförbundet att tipsa om något gott man kan göra av dem.
Genialt i sin pedagogiska enkelhet.
Men först och främst vilar förstås ansvaret på oss själva. Att planera våra inköp och tänka efter före. Svårare än så är det inte att krydda maten med lite extra njutning.

Petter Lobråten