Just nu ligger alla möjligheter öppna. Ålands museum har givits en möjlighet som många drömmer om men som bara ett fåtal får uppleva: chansen att definiera sig på nytt.
Det här handlar inte om den olycksaligt utdragna renoveringen av själva fastigheten. Det handlar om själva basutställningen. Vad som presenteras och hur det presenteras.
Naturligtvis har ett ”nationalmuseum” en redovisningsplikt, men bara för att underkläderna är av helylle behöver inte resten av festblåsan vara det. Det måste vara lite av en sinnenas fest att besöka museet. Dels är publikens förväntningar och krav på stimulans helt andra i dag än för 20 år sedan. Dels förtjänar vår gemensamma historia att berättas på ett så inbjudande sätt som möjligt.
I det avseendet har Ålands sjöfartsmuseum lyckats storartat. Efter renoveringen och tillbyggnaden flockas barnen där. De interaktiva inslagen med riggar att klättra i, räddningsflottar att borda, laster att stuva och fartyg att styra på egen hand från en simulerad kommandobrygga lockar besökare.
Och får man dit barnen följer föräldrarna med. Dessutom är det en ovärderlig framtidsinvestering att redan i unga år inympa känslan av att museer är något spännande och värt att besöka.
Man hör oväntat ofta föräldrar och barn prata om sjöfartsmuseet. En mig närstående representant för den unga generationen ville för några år sedan promt tillbringa sin födelsedag där (innan den obligatoriska bakelsefrossan på något av staden kaféer.)
Själv besökte jag museernas museum ”American Museum of Natural History” i New York i julas. Det huserar i flera huskroppar och har ambitionen att berätta om hela jordklotets historia. Från Big Bang, geologi och dinosaurier till djurlivets utbredning, utvecklingen av olika mänskliga kulturer till framtiden i form av astrofysikens yttersta gränser.
En vandring, eller snarare ett köande genom besökarmassan, genom den enorma byggnaden ger en intressant illustration av hur utställningsidealen förändrats. Från trista bordsmontrar med olika stenbitar markerade med små siffror som leder till en skylt med förklarande minimal text i en hörnet. Via de vackra flera kubikmeter stora skyltfönstren (dioraman) med modeller i naturlig storlek av djur och människor, sina naturliga miljöer, byggda som tredimensionella teaterkulisser.
Till det rekonstruerade dinosaurieskeletten som dramatiskt hängts i taket så att de förefaller komma rusande i anfall.
Till den nyaste delen med interaktiva astronomiska simulatorer kompletterad med IMAX-bio som visas i det kupolformade taket.
Museipedagogik är en färskvara. Kungstanken i Ålands museums kommande nya basutställning, som Ålandstidningen presenterade den 24 september i fjol, är att istället för den tidigare tematiska uppbyggnaden skapa en kronologisk resa i dubbla banor runt rummet. Det låter förnuftigt.
Här ska även finnas fem interaktiva stationer. Besökarna ska kunna lyssna på ljudklipp, som exempelvis prov på åländska dialekter. De ska kunna söka i museets stora bildarkiv. Rörlig datorgrafik ska demonstrera hur landhöjningen format Åland. Man ska kunna studera Mariehamns historia och slå i ett digitalt uppslagsverk.
Det mest sinnliga inslaget är det tysta rummet i mitten, med en postrotebåt omgiven av projicerade åländska naturbilder. Tanken är att gestalta en känsla för Åland. Fint så och mycket vuxet. Men frågan är om det räcker för att locka nästa generation av museibesökare.

Petter Lobråten