Framtidens självstyrelse har diskuterats i den så kallade Ålandskommittén i tre år. Men hur ense är ledamöterna från lagtinget och riksdagen? Kommer det att finnas något konkret att ta på, några verkliga nyheter när man är klara? Signalerna som når ut är inte lovande.

I veckan valde kommittén att bordlägga frågan om hur man överhuvudtaget ska gå vidare.
Det hela har enligt viceordförande Gunnar Jansson ännu ”inte brakat samman”. Men han tillstår att ”meningsmotsättningarna framträder när paragraferna ska materialiseras”.
Främst har man enligt Jansson haft svårt att enas om hur vidsträckt den finansiella självstyrelsen ska vara. I klartext verkar de finländska företrädarna ha sagt nej till bärande delar av reformen. Kanske för att de nu stämt av bakåt, mot uppdragsgivare och egna partier.
Kommer då något av det här som en överraskning?
Egentligen inte.
Självstyrelserevisionen sjösattes av regeringar som inte längre sitter vid makten och i ett läge som både politiskt och ekonomiskt var annorlunda. Sfp satt fortfarande med där besluten togs, Finland levde ännu i ett svagt Nokiarus. Några större fnurror på tråden mellan Åland och Finland fanns heller inte. Paf-konflikten hade städats undan med en borgfred. Sedan dess har mycket hänt.
Ålands främsta vänner i finländsk politik, Sfp och i viss mån Socialdemokraterna, sitter numera i opposition. De har ersatts av två partier som av tradition haft ett svalare intresse för Åland, Centern och Samlingspartiet, och ett parti, Sannfinländarna, som länge använt Åland som spottkopp.
Till detta ska läggas en ekonomisk kris som tränger undan alla andra frågor i finländsk politik. Något utrymme för generositet eller ens energi att diskutera annat verkar inte finnas.
Från åländsk sida har man i det här läget vädjat till att självstyrelsen inte får vara en konjunkturfråga.
Så ska det förstås vara i den vackraste av världar.
Men i den verkliga världen har det visat sig att både den ekonomiska och politiska konjunkturen påverkar. Det har redan synts i behandlingen av vindkraftsstödet och klumpsumman, och det blir nu alltmer tydligt även gällande revisionen.
Frågan som därför väcks är hur meningsfullt det är att nu skjuta upp ett möte eller två.
Borde man kanske i stället överväga att att bordlägga hela saken i väntan på väderomslag?
Syftet med en reform av det här slaget är rimligen att få till stånd något som innehållsmässigt är annorlunda.
Men det som nu verkar finnas kvar och vara politiskt möjligt är en självstyrelselag som främst sett till ord och formuleringar avviker från dagens. Vad är vitsen med det? Och kan en sådan inte rentav vara skadlig eftersom den i så fall skulle signalera att det är slut på självstyrelseutvecklingen?

Niklas Lampi