Den finländska penningautomatföreningen Ray:s vd Velipekka Nummikoski fortsätter att kämpa för att Paf ska ingå i det nya spelmonopolbolag som håller på att bildas i Finland. Finlands regering har gått in för att Ray, Veikkaus och Fintoto ska föras ihop till ett enda bolag. Och det är alltså här Numminen gärna även vill se Paf.
Det skulle, menar han, stärka legitimiteten för det finländska spelupplägget i EU:s ögon om det bara fanns ett spelbolag inom Finlands gränser. Han hänvisar i sin debattartikel i Kauppalehti den 19 april även till att Paf får merparten av sina intäkter från finländska kunder.
Ingenstans nämner dock Velipekka Numminen att det på något sätt skulle handla om att göra sig av med en besvärlig konkurrent. Men man kan på god grund anta att det är huvudmotivet.
Paf har i många år med stor framgång tjänat pengar på den finländska marknaden. Trots marknadsföringsstopp har man lyckats bita sig fast.
Givetvis vore det mycket lättare – för ett finländskt spelmonopol – om den här medtävlaren försvann, tog kunderna med sig och förvandlades till en följsam underavdelning i den egna bolagsstrukturen.
Om man däremot byter perspektiv, och tar på sig de åländska glasögonen, ser dock allt mycket annorlunda ut.
Genom dessa är det genuint svårt att se ett enda skäl till att gå med på det som Velipekka Numminen nu driver.
Paf är och förblir en synnerligen viktig arbetsgivare lokalt. Man har i många år levererat resurser som möjliggjort en guldkant för föreningslivet, satsningar och en allmän ekonomisk lättnad för landskapet. Till det här ska läggas att Paf även är ett tydligt uttryck för självstyrelse inom det ekonomiska områden, något Åland annars inte är bortskämt med. Den här friheten har använts för att söka egna vägar, på ett sätt som haft stora och positiva ringeffekter för lokalsamhället.
Vad skulle hända med allt det här om Paf framöver skulle rattas från en anonym kontorsbyggnad i Helsingfors och ledas av en styrelse där ledamöterna huvudsakligen är finländska riksdagspolitiker?
Skulle arbetsplatserna sakteliga i effektivitetens namn koncentreras till det nya huvudkontoret?
Skulle kontoret i Jomala över tid ens finnas kvar?
Var finns garantierna att överskottet kommer Åland till del?
Och vad skulle hända med drivkraften, engagemanget och stoltheten – svårgripbara saker men sådant som sannolikt spelat stor roll under Paf:s fascinerande resa?
Av alla dessa skäl, och säkert många till, ska och bör Paf självfallet behållas i åländska händer.
Velipekka Numminen och andra får gärna filosofera vidare, yttrandefrihet råder. Men den dag han eller någon annan knackar på dörren hos ägaren med det här förslaget får man utgå från och hoppas att svaret blir ett artigt men bestämt nej. Vi kör vidare som förr.

Niklas Lampi