I helgen presenterade Finlands regering en omfattande vårdreform. Tillsammans med oppositionen har man enats om en modell som gör att fem regioner ansvarar för all vård. Som med alla förändringar finns frågor som kommer att diskuteras vidare. Men på det stora hela får genombrottet ses som ett positivt tecken på pragmatisk handlingskraft av närmast nittiotalssnitt, i ett läge när regeringen fått växande kritik för att inte tydligare möta problemen i de offentliga finanserna.
 
Om man så vill kan man se flera intressanta paralleller till det politiska läget på Åland i dag. Också här finns en växande problematik med underskott och också här har reformer efterlysts och utlovats.
Skillnaden är att väldigt lite konkret ännu hänt. Några exempel:
Den digitala agendan – den goda idén att effektivisera arbetet i det offentliga med digital teknik –började nämnas för första gången långt före sittande regering tillträdde. I regeringsprogrammet lyfts den fram som ett tyngdpunktsområde.
Den som surfar in på regeringen.ax kan däremot se att något resultat i varje fall inte utåt ännu syns. När det gäller den bakomliggande tekniken, den största biten, har veterligen inte ett enda konkret projekt ännu lanserats. En charmoffensiv från landskapet ut mot kommunerna i frågan möttes av frågor och uppriktig skepsis. Särskilt förundrad var man över visionen om att flytta all offentlig it till en regeringsstyrd serverhall i bergsskyddet, mot bakgrund av att många i dag köper in privata tjänster. Till det här kan läggas karusellen högst upp – sent omsider fick den digitala agendan i oktober en chef, i februari slutade han. Status är, snällt sagt, avvaktande.
Ett av regeringens andra stora reformlöften var och är samhällsreformen, som först lät som en snudd på total omläggning av det offentliga arbetet på Åland, men som i dag tycks ha kokats ned till en fråga om hur socialvården ska organiseras. Ett område som står för 16 miljoner euro om året, att jämföra med exempelvis landskapets konsumtionsutgifter som för 2014 uppgår till nästan 195 miljoner euro, upp med 4 miljoner från i fjol.
Den nedskalade storleken på projektet har ändå inte gjort att det avancerat snabbare. Tvärtom har de första kalkylerna som mejlats ut mötts av en våg av protester ute hos kommunerna. Pikant nog har nu även debatt om hela upplägget utbrutit mellan två av reformens huvudarkitekter, sprungna ur samma regeringsblock och med uppdrag att lotsa det i hamn. Ett handslag över blockgränserna i denna fråga ligger fortfarande och efter utredningsinsatser under två mandatperioder långt borta.
I rättvisans namn ska det sägas att det även rört på sig, men den rörelsen begränsar sig än så länge främst till trafikavdelningen där privatiseringar genomdrivits. I övrigt är det svårt att hitta exempel på vad sittande regering avser när den pratar om ”reformrekord”.
Hur har det gått så här?
Sannolikt är en viktig förklaring att man vid bildandet av regeringen var mer sugen på att komma till makten än att på förhand berätta vad man ska använda den till. Splittring mellan de stora partierna i grundläggande frågor som synen på kommunerna stod i vägen och gjorde att man sköt frågan om hur allt ska förverkligas på framtiden. Det skulle man återkomma till, skrev man i regeringsprogrammet och svor ministerederna.
Nu är man där, men svaren låter vänta på sig.
Den breda regeringsbasen blev inte den styrka som man hade hoppats på, inte den kraft som gjorde att tuffa beslut kunde tas. Snarare tycks man ha byggt in en spretighet som gjort att man fått svårt att komma till skott.
Nu återstår ett och ett halv år för regeringen att visa att reformviljan inte bara var retorik. Annars väntar ytterligare ett val där ålänningarna får höra politikerna prata om vikten av samhällsreform och digital agenda.

Niklas Lampi