På DN-debatt kastar läsforskaren Lars Melin en brandfackla rakt in i bibliotekets skönlitterära avdelning.
Han hävdar att läsande av skönlitteratur har ringa betydelse för att göra en framgångsrik i livet. I stället är det förmågan att tillgodogöra sig facklitteratur och instruktionstexter som är avgörande i arbetslivet. Mängden text bara ökar och ökar ju komplexare samhället blir. Han exemplifierar med att all skriftlig dokumentation som krävs för att bygga en lastbil tar upp mer plats än vad samma lastbil rymmer på flaket.
Han pläderar därför för att det är den sortens instrumentala läsning som skolan bör fokusera på att lära ut i stället för den så omhuldade skönlitterära läsningen. Lars Melin skriver: ”Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer. Skönlitteratur fokuserar på det mänskliga, ofta relationella medan sakprosan fokuserar på det sakliga och på orsak-verkansamband. I skönlitteratur är det outsagda eller det antydda ett plusvärde, men i sakprosa är klarhet och precision de stora dygderna. I skönlitteraturen är detaljerna dekorativa eller symboliska, i fackprosan är de led i resonemang. Det handlar om olika slags läskompetens. Det är inte bara skönlitteraturen som kan ge ett rikt språk, men det är bara faktalitteraturen som kan ge ett användbart språk.”
Att säga så här är naturligtvis som att gallskrika på biblioteket eller att svära i kyrkan. Det har inte saknats invändningar mot Lars Melins debattartikel.
Problemet med hans resonemang är att det är så kategoriskt. Den ena sortens läsande är nyttig och den andra onyttig. Och som nyttigt definierar han det som genererar ekonomiskt värde. Ett mekaniskt och allt populärare perspektiv i vårt ekonomistiska samhälle.
Naturligtvis utesluter inte den ena sortens läsande den andra. All läsning tränar vår hjärna och utvidgar vår föreställningsförmåga. Att ta till sig ny kunskap via skriven text är ett nytt och ganska onaturligt sätt för oss människor, betraktat rent evolutionärt. Men vår förmåga att med hjälp av fantasin internalisera utifrån kommande information är makalös. Det är ett slags lagarbete där alla olika typer av mer eller mindre medvetna processer samverkar som de olika instrumenten i en symfoniorkester. Lars Melins syn på orkestern tycks vara ett gäng solister isolerade i varsin ljudisolerad hytt.
De egenskaper som läsande av skönlitteratur utvecklar, som inlevelseförmåga i hur andra tänker och förmågan att tänka abstrakt, är viktiga även för att förstå även de torraste instruktioner i punktform.
Skolan bör kort sagt fortsätta och intensifiera alla läsfrämjande insatser. Att grundlägga läsande av skönlitteratur har bara positiva för all utveckling, såväl personlig som professionell.
Petter Lobråten