Sannfinländarna har tvingats lugna ned sig på flera fronter sedan man blev ett regeringsparti. Exempelvis synen på nya stödpaket till Grekland är nu en helt annan än när man satt på oppositionsbänken. Då var man ett parti som kategoriskt satte sig emot. Nu släpper man genom nya mångmiljardlån.

Samtidigt tycks det finnas ett område där man snarare tar ut svängarna som sällan tidigare: Åland.
Häromveckan aviserade partiets försvarsminister att Åland står inför ett invasionshot och att armén står redo att försvara landskapet. Kort därefter verkställer Sannfinländarna hotet genom att själva landstiga på öarna. I varje fall säger partisekreteraren att man siktar på höstens lagtingsval.
Utspelen säger sannolikt mer om Sannfinländarnas inre väsen och spänningar än något annat.
Alla vet att Finland i ett skarpt läge har som uppgift att försvara Åland och demilitariseringen. Samtidigt har landets tidigare försvarsministrar av ett mycket enkelt skäl inte funnit någon anledning att understryka det här, allra minst varna för ”gröna små gubbar”. Man har inte velat hetta upp någonting, utan tvärtom legat lågt så att ingen åtminstone i fredstid ska finna skäl att ifrågasätta tingens lugna ordning. Sannfinländarnas rutinerade försvarspolitiker Jussi Niinistö vet givetvis allt det här; men av allt att döma var det nu viktigare att inför den egna publiken visa att man inte tänker vika sig för några åländska särregler. Plocka några snabba poäng där det förhoppningsvis ändå inte skadar alltför mycket.
På samma sätt är det svårt att se att det skulle finnas någon enda verklig poäng, utom den symbolpolitiska inför de egna skarorna, med att ställa upp i ett åländskt lagtingsval. Vad ska man göra där, när man skyr självstyrelsen, när utsikterna att nå framgång är små och när det sedan länge finns en oskriven regel om att Åland och Finland har egna partiväsen som samarbetar men i övrigt låter varandra växa på eget håll? Åter andas det hela främst en vilja att visa sig på styva linan inför de egna. Ålänningarna ska minsann inte tro att de ska få vara ifred. Ett intryck som stärks av att Timo Soini också inför den upproriska partidagen i veckan fann det viktigt att framhålla den åländska offensiven.

Sammanfattningsvis tycks man i de sannfinländska leden nu se Åland och självstyrelsen som en tacksam måltavla när man tvingas ligga lågt på andra områden. Ett, som man uppfattar det, oförargligt sätt att lätta på ventilen och ge utlopp för frustration.
Den intressanta följdfrågan blir förstås om övriga partier i Finland har för avsikt att spela med och tolerera att gränsen för vad som är acceptabelt förflyttas. Hittills har det inte skett, tvärtom har övriga partier varit tydliga i sitt avståndstagande.
Med viss spänning riktas nu därför även blickarna mot republikens president Sauli Niinistö som besöker Åland i dag. Kommer också han, som Finlands och Ålands president tidigare ofta gjort, att göra en markering när tongångarna kring självstyrelsen blivit för gälla? Det vore ur åländskt perspektiv välkommet.

Niklas Lampi