Ska Alandiabolagen – numera kallat Alandia Försäkring –få jordförvärvstillstånd och rätt att äga fastigheter i landskapet? Eller diskvalificeras bolaget för att antalet styrelsemedlemmar med hembygdsrätt är för få? Den frågan ligger nu på kansliministerns bord. Hon beskriver frågan som komplicerad och vill ha torrt på fötterna innan beslut tas.
Därför ska den få mogna över jul- och nyårshelgen.
När mognadsprocessen är över torde ändå svaret med all sannolikhet bli positivt. Allt annat vore en politisk sensation och avvikelse från etablerad praxis.
Det är korrekt att Åland håller sig med ett regelverk som kräver att ett visst antal av styrelsens ledamöter ska ha hembygdsrätt. Men detta kvoteringskrav har landskapsregeringen flera gånger tidigare rundat och sidsteppat.
Några företag som tidigare fått undantag är bland annat Ålandsbanken, Eckerökoncernen, Chips och Birka. Man har pragmatiskt i dessa fall resonerat som så att också åländska bolag kan behöva kompetenser utifrån, och att det inte är något en landskapsregering kan eller bör stoppa.
Vid sidan av det har man vägt in om bolagen i fråga i övrigt kan sägas leva upp till syftet med näringsrätten och jordförvärvstillståndet. Exempelvis har man beaktat förankring i lokalsamhället och om företagen verkar på svenska.
På ingen av dessa punkter torde den anrika åländska institutionen Alandiabolagen bli underkänd. Faktum är att bolaget grundades – på Åland och av ålänningar –decennier innan dagens styrelsekrav ens hade tillkommit. Pikant nog har man dessutom ett namn som på latin betyder Åland.
Att döma ut detta bolag som ickeåländskt vore därför bara att ge stoff till revymakarna i Saltvik.
Man skulle bli utskrattad och tvingas backa.
Till det här ska även läggas att Alandiabolagen faktiskt redan beviljats undantag från styrelsekravet när det gäller näringsrätten och jordförvärvstillstånd för övriga fastighetsinnehav.
Så när man nu söker samma jordförvärvstillstånd för ytterligare två fastigheter är det bara formalia. Varför det hela ändå beskrivs som komplext på politisk nivå är därför en gåta.
Men kanske det beror på att delar av regeringen fortfarande är i en inkörningsfas där mycket är nytt.
Men samtidigt väcker det här och liknande fall även en bredare fråga: varför har man alls kvar styrelsekravet när man i tillämpningen gång på gång visar att man inte tror på det?
Undantag beviljas i dag på löpande band för att regeringen inser att man i ett modernt samhälle inte kan underkänna bolagens behov av att knyta till sig expertis med hänvisning till att expertisen inte bor på Åland.
Och den som inte får undantag – exempelvis för att man saknar förankring i lokalsamhället –kan alltid i stället sätta upp en bulvanstyrelse för att i stället den vägen kringgå regelverket. Något som landskapet också rutinmässigt släpper genom.
Styrelsekravet är kort sagt en form av självstyrelsepolitisk teater. Dessvärre av ett slag som skapar mer pappersarbete för företagen och spär på en olycklig –och mestadels falsk –bild av att det är svårt att etablera näringsverksamhet på Åland. Den nya regeringen har sagt att man liksom både Finland och Sverige ska försöka förenkla och avbyråkratisera. Här finns ett utmärkt tillfälle att visa att man menar allvar.

Niklas Lampi