Det är ett redan ekonomiskt utsatt Europa som nu infört stränga sanktioner av ryska varor och tjänster.
Det drabbar Åland ekonomiskt, men vi ligger också mitt i Östersjön, som just nu plågas av Putins storhetsvansinne.
Allt oftare kränks våra grannländers gränser av ryskt stridsflyg, och krisen i Ukraina har redan spridit sig till Baltikum.
Det finns faktiskt en definition på krig. Enligt FN övergår en mellanstatlig konflikt till krig när 1.000 kombattanter, alltså militär personal, omkommit. 999 och det är fortfarande en konflikt, en död soldat till och det är krig. Enligt officiella ukrainska källor har 2.000 soldater stupat hittills i konflikten, men den siffran kan vara flera gånger högre. Det är hur som helst en gräns som passerats för länge sedan i östra Ukraina, en konflikt som kan pågå precis hur länge som helst.
Inledningsvis, och det har vi också kunnat se i nyhetsrapporteringen, har tyngden av den ukrainska arméns anfall krossat allt rebellmotstånd. Fickor har slutits, framryckningen har kunnat fortsätta en bra bit in i rebelland. Men plötsligt har ryska toppmoderna stridsvagnar rullat ut ur buskagen och gjort mos av de ukrainska otränade och dåligt beväpnade styrkorna.
Det är också det som är skälet till att Ukraina aldrig kan vinna något avgörande i striderna. Så fort de pressar tillbaka rebellerna skjutsar Ryssland in en handfull toppmoderna stridsvagnar med kvalificerad beväpning och skjuter bort de ukrainska styrkorna och tar antingen tillbaka lite territorium eller utvidgar det åt något annat håll. Så länge de befinner sig nära gränsen till Ryssland är de garanterade ny material i samma takt som den förbrukas.
Skynket är borta. Att det pågår ett krig i Europa är nu helt tydligt. Ju mer Ukraina vill bli en del av Europa, desto mer motiverad är Putin att fortsätta stödet till rebellerna.
Och konflikten växer. Ryska jakt-, spanings- och bombplan har kränkt både finskt och svenskt territorium. Den Natoledda flygstyrkan i Baltikum har gjort fler incidentstarter än något jaktförband i Nato gjorde under hela kalla kriget.
Sergej Lavrov, den ryska utrikesministern, har dessutom sagt samma sak som han sade innan Ukrainakrisen bröt ut, fast nu mer udden riktad mot Baltikum: Ryssland ser ett ansvar att ”garantera den ryska minoritetens säkerhet”. Bara det ett ingrepp i den nationella suveräniteten. Nyligen grep KGB:s efterföljare FSB under uppseendeväckande former en estnisk polisman, en operation mot alla internationella överenskommelser.
Nu skulle det sitta fint för Ryssland att ha en bas mitt i Östersjön. Det skulle göra hegemonin över havet totalt och garantera rysk fartygstrafik i en eventuellt upptrappad konflikt. Svenskarna håller tummarna för att den basen inte heter Gotland. Oron är stor. Så stor att till och med Miljöpartiet i Sverige erkänner att man behöver satsa på Försvaret. Det är annars det parti som tyckt att våldstrappan slutar vid att tala allvar med skurkstater.
Frågan är vem som står på tur att utmanas i ett militärt svagt Norden. Estland? Sverige? Finland?
Åland ligger redan mitt i stormens öga. Och med en tonvikt på rederiverksamhet och handel över havet kan ingenting gott komma ur Rysslands stormaktssträvanden.
Fredrik Granlund