ÅCA har i många år utmanats i butikshyllor där svenska och finländska produkter konkurrerat om de åländska kunderna.
Men håller ÅCA nu också på att utmanas inifrån, av de egna bönderna som formellt äger och grundat andelslaget och levererar råvaran? Det ser så ut.
Som Ålandstidningen kan berätta i dagens tidning kommer mejerijätten Arla Ingman till Åland nästa vecka för att träffa åländska bönder.
Hur många bönder som deltar är oklart, det är också oklart hur konkreta planerna är. Men klart är att temat för dagen är mjölkpriset. Bönderna vill höra om Arla Ingman kan bjuda över ÅCA, och Arla Ingman är av allt att döma så pass intresserade att de också vill träffas.

Bakgrunden är missnöjet på bondehåll med priset som ÅCA betalat. Det sänktes nyligen ytterligare. Borta verkar åren vara när ÅCA tvärtom stoltserade med ett jämförelsevis högt pris ut till ägare och producenter.
Orsakerna är sannolikt flera. En sådan är att ÅCA liksom alla andra mejerier och livsmedelsproducenter drabbats hårt av det ryska importstoppet. En annan är helt säkert att man som liten aktör kan ha svårt att hänga med i skalvinster när jättarna fusioneras och blir ännu större.
Men lika sant är att det bland en del producenter också finns en annan oro om ÅCA:s färdriktning. Man frågar sig bland annat om det faktiskt behövs så många chefer på ett litet mejeri. Man frågar sig även om satsningarna på väldigt smala produkter som pepparkaksglass i leksaksburk verkligen bär sig ekonomiskt. Kort sagt undrar man kring effektiviteten internt i ÅCA-huset, och frågar sig om det även är den som ligger bakom de sänkta inköpspriserna.
Har man glömt kärnan i alltsammans, i jakten på det som är udda, smalt och roligt?
Allt detta har, tillsammans med en jordbrukspolitik som i delar av bondeleden uppfattats som tondöv, byggt på en frustration som nu ser ut att kunna rita om mejerikartan rejält för ÅCA och Åland. Man söker alternativ på andra håll, när man upplever att det inte längre riktigt fungerar som man önskar här hemma.

Samtidigt står det klart att den här jakten på grönare gräs på andra sidan ingalunda heller är problemfri.
Inte minst kan den innebära ett hårt slag för ÅCA, med svåröverblickbara konsekvenser för det lokala jordbruket, men även det lokala livsmedelsklustret i stort och till och med det öppna landskap som vi vant oss vid.
ÅCA har sina alla eventuella brister till trots ett väldigt lokalt fokus i allt man gör, något som också kommer ägarna till godo på en rad olika sätt. Även om man nu får ut en högre slant en tid, vad är det som säger att man får ut det över längre tid? Och hur pass mycket förhandlingsutrymme har enskilda åländska gårdar mot jättarna den dag man kanske står ensamma med dem?
Och vad händer med hela det småskaliga jordbruket om en lokal inköpare i framtiden saknas? Hur pigga kommer Arla Ingman vara på att köra mjölkbilen ut till Kökar i ur och skur?
En sak verkar klar.
Om den viktiga relationen mellan bönderna och ÅCA ska vara viktig också i morgon måste framför allt ÅCA lyssna in det muller som nu hörs.
Det kommer knappast att räcka med vädjanden, pressmeddelanden och flera löften om 1.000 nya kor.
Det behövs mer konkreta svar kring hur man hamnat här, och vad ÅCA i dag gör för den rejäla mellanskillnad som alla i branschen vet att man får ut när man säljer vidare mjölken till butik.
Går allt faktiskt bara till transporter, förädling och det som är nödvändigt för hanteringen? Eller har man över de goda åren kanske blivit för stor och spretig i något avseende?
Frågorna finns där ute vare sig ÅCA vill det eller inte och att Arla Ingman kommer hit är just nu det mest synliga tecknet på det.

Niklas Lampi