Vi finländare har anledning att vara stolta över vårt nordiska välfärdssamhälle. En grundbult i det här samhället är den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn har och bör ha sina försvarare. Det som mera sällan diskuteras är vad som bekostar den offentliga sektorn och vilket syfte den offentliga sektorn egentligen har.

Politiker gillar i regel att fördela välfärd. För att det ska finnas en välfärd att fördela måste den först skapas. Välfärden skapas som känt av entreprenörer, företag och näringslivet. En stor utmaning just nu är det faktum att industrins andel av bruttonationalprodukten är mindre än någonsin och hela näringslivet inklusive tjänstesektorn totalt står idag för mindre än hälften av vår bruttonationalprodukt. Den offentliga sektorns andel av BNP är däremot närmare sextio procent. Ännu så sent som 2008 var den motsvarande siffran cirka 48 procent.
Det här åskådliggör för sin del varför det fortsättningsvis talas om behovet att spara pengar inom stat och kommun och varför den offentliga ekonomin lider av det så kallade hållbarhetsunderskottet. Det är nämligen inte hållbart att upprätthålla ett välfärdssamhälle som utgör en så stor andel av ekonomin i ett land. På senare år har detta lyckas tack vare en rejäl ökning av statsskulden som för sin del i år uppgår till hela hundra miljarder euro.

Den rådande situationen betyder att vi beslutsfattare fortsättningsvis står inför behovet att prioritera. Vilka är den offentliga sektorns kärnuppgifter? Vad kan man absolut inte pruta på? Var kan man spara? Jag hävdar att de som inför valet nästa vår försöker undvika den här diskussionen sopar problem under mattan. För beslutsfattarna är den offentliga sektorn viktig. Det är trots allt politikerna som byggt upp och fortsätter att bygga upp den. Dessutom styrs ju den offentliga sektorn av oss politiker.
Kanske det är delvis just av den här orsaken som prioriteringsdiskussionen är så svår. Vi kommer dock inte ifrån diskussionen. Här om veckan fick vi igen en allvarlig påminnelse om hur de statliga finanserna mår då Finland förlorade sin AAA kreditvärdering. Vi kan helt enkelt inte fortsätta leva på skuld. Vi kommer heller inte att kunna beskatta oss ur krisen. Vi har redan nu höjt nästan alla skatter så högt det kan anses var skäligt. Totalskattetrycket hämmar dessutom konsumtionen och företagens möjligheter att växa och sysselsätta.

Finland är fortsättningsvis ett av världen mest konkurrenskraftiga länder. Vi har alltså alla chanser att vända skutan Finland. Det kommer dock inte att lyckas utan att den offentliga sektorn kan anpassas och reformeras. I det här arbetet får inte kärnan glömmas bort. En kärna som handlar om ett tryggt samhälle som framför allt ser till de svagastes behov. Med tanke på omständigheterna har vi inte råd att misslyckas i uppgiften att rädda vårt välfärdssamhälle.

Carl Haglund

Ålandstidningen