Jämställdhet och jämlikhet är en anledning till att många valt att engagera sig fackligt eller politiskt. Många politiker anser att arbete med jämställda löner måste prioriteras, men det verkar vara lätt att säga, svårt att göra.
Hur tänkte regeringen när man skrev i regeringsprogrammet (s 5-6) att; löneskillnaderna mellan kvinnor och män måste utjämnas så att lika lön ges för likvärdigt arbete? Än så länge har den sittande regeringen inte vidtagit några som helst konkreta åtgärder för att nå dit.
Från fackligt håll inser vi att frågan om jämställda löner kommer att ta tid att lösa men vi kommer från våra positioner att arbeta för att jämställdhetsfrågorna över lag lyfts och diskuteras och vi kommer också att ge konkreta förslag till åtgärder som minskar löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Vi hoppas att även politikerna från sina olika positioner arbetar konkret för jämställdhetsfrågor. Utbildning i jämställdhetsfrågor är viktigt, men det hjälper inte då kunskapen inte omsätts i praktiken, till exempel förekommer det fortfarande år 2014 att beslutsfattare anser att kvinnor med tillfälliga förordnanden inte bör anställas på nytt efter att de blivit gravida.
Under sommaren har det varit många som undrat hur det går med våra avtalsförhandlingar och varför det blev som det blev. Vi i Tehys styrelse vill därför med den här insändaren klargöra situationen.
En kort bakgrund till Tehys agerande: Jämställdhetsdelegationen framförde våren 2005 negativ kritik mot de åländska fackföreningarna för att de inte tillräckligt förde fram krav på jämställda löner i avtalsförhandlingarna. EU-kommissionen framförde i år önskemål om att jämställda löner ska diskuteras under avtalsförhandlingar.
Från Tehys sida ser vi det som att det är vår skyldighet att arbeta för att lagkrav och internationella bestämmelser om jämställda löner ska kunna uppfyllas. Det här är inte en tillfällig satsning från Tehy just nu – vi har i vår argumentation utgått från en metodik som har utarbetats genom en stor ansträngning under många år.
När Tehys förhandlingsgrupp tog upp en diskussion om jämställda löner under vårens förhandlingar hoppades vi att samtliga andra avtalsparter, inklusive Ålands landskapsregering, skulle haka på – alla borde väl 1) vilja ha jämställda löner och 2) se till att nationella och internationella bestämmelser följs?
När det sedan visade sig att det bara är Tehy som anser i år att jämställda löner är en viktig avtalsfråga, bedömde vi ändå att jämställdhet har ett så högt principiellt värde att vi måste kämpa för det även om motståndet är stort.
Med tanke på att ILO-konventionen om lika lön för likvärdigt arbete faktiskt är från 1951, anser vi att det bör finnas förståelse för att Tehy ställer krav på att den ska börja tillämpas redan 2014.
De andra fackförbunden valde att godkänna löneuppgörelsen, som var en uppgörelse helt utan jämställdhetsperspektiv, en och samma pott för alla, oavsett yrkesgrupp.
Vi vill från Tehys sida framhålla att vi aldrig har föreslagit att tehyiter skulle få bättre förmåner än andra. Tehys önskemål är att vi som arbetar i kvinnodominerade yrkesgrupper ska få samma förmåner som yrkesgrupper med motsvarande utbildningslängd, svårighetsgrad i arbetet, ansvar och påfrestningar i arbetsmiljön.
Ett problem för kvinnogrupper som begär rättvisa är dock ständigt att andra framställer det som att kvinnogrupperna vill få mer än andra grupper – men vi vill inte ha mer än andra, vad vi vill är ju att inte längre särbehandlas negativt!
Tehy lade under ramavtalsförhandlingarna fram en utredning för att visa att vårdlönerna ligger helt fel, men trots att vi gång på gång bad arbetsgivarrepresentanterna att titta på materialet som vi hade lämnat in, fick vi enbart till svar att det skulle vara för dyrt att höja vårdpersonalens löner.
Sjukskötarna är för många för att kunna få ett ordentligt lönelyft i en vanlig gropjustering. Sjukskötarna har alltså inte samma möjligheter till löneförhöjningar som annan personal har. Det känns orättvist att den som tillhör en stor yrkesgrupp ska ha sämre möjligheter till löneförhöjning än den som tillhör en liten yrkesgrupp.
Som det är nu så har sjukskötare ingen eller väldigt små möjligheter att påverka sin lön. Att vidareutbilda sig, eller att ta på sig mera krävande arbets- eller ansvarsuppgifter lönar sig inte, det ger inte högre lön.
Andra offentliga arbetsgivare (t.ex. Malmö stad) har löst motsvarande problem genom att budgetera extra medel för jämställda löner. Tehy skulle vilja att Landskapet Åland också skulle göra så.
Tehy har med stort intresse sedan år 2004 deltagit i olika arbetsgrupper om arbetsvärdering, men intresset har minskat på grund av att projekten gång på gång lagts ner med hänvisning till ekonomin.
En orsak till att vi inte är intresserade av arbetsgruppen som bestämdes den 12 juli är att vårt önskemål om en jämställdhetsorienterad arbetsvärdering där traditionellt kvinnliga yrken jämförs med traditionellt manliga yrken har tillbakavisats med att man måste utgå från att lönerna ligger någotsånär rätt och att arbetsvärderingen borde ske inom yrkesgrupper - inte mellan olika yrkesgrupper.
Vi ser inte någon mening med att delta i ett arbetsvärderingsprojekt som går ut på att arbetsvärdering ska utföras av olika läkares tjänster skilt för sig, av olika ingenjörers tjänster skilt för sig och av olika avdelningsskötares tjänster skilt för sig.
Tehy vill ha en arbetsvärdering där avdelningsskötare jämförs med andra chefer och där barnmorskor jämförs med IT-tekniker, men så länge som tjänstemännen på arbetsgivarsidan har helt andra utgångspunkter än Tehy, tror vi inte att kvinnodominerade yrken tjänar någonting på ytterligare en arbetsgrupp om arbetsvärdering.

Statistikundersökningar visar att löneskillnaderna mellan kvinnor och män per arbetad timme är oroväckande stora. Utgångspunkten vid ett försök att få jämställda löner måste vara att kvinnor idag har för låg lön. Om arbetsgivarrepresentanterna fortsätter att utgå från att det är osäkert om lönesättningen är felaktig, så kommer vi aldrig att få jämställda löner.
Ett problem under tidigare arbetsgrupper har varit att det varit svårt att få män att bli medlemmar i arbetsgrupperna och ännu svårare att få män att delta i arbetsgruppernas möten. För det mesta har kvinnor suttit på arbetsgruppsmötena och sedan har män i ledande positioner kommit in i ett slutskede och bestämt någonting som inte utgått från vad arbetsgruppen har kommit fram till.
Enligt 4 a § lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män ska kvinnor och män vara representerade till minst 40 procent vardera i kommittéer, delegationer och andra motsvarande offentliga organ, om inte särskilda skäl talar för någonting annat. Tillfrågade män har dock sällan haft tid att delta i arbetsgrupper om arbetsvärdering.
Som ett exempel kan nämnas arbetsgruppen för omvandling av A-löner till Eurolöner, som avtalsparterna kom överens om den 5 juni 2012 och som sedan tillsattes vid enskild föredragning den 24 oktober 2013. Till medlemmar i arbetsgruppen utsågs nio (9) kvinnor och en (1) man. (Arbetsgruppen angavs vara ett första steg mot arbetsvärdering, men höll inte ett enda möte.)
Tehys uppfattning är att det skulle vara enklare att få arbetsgruppsarbetet förankrat i verksamheten om minst 40 procent av varje kön skulle vara medlemmar i arbetsgruppen – och även skulle delta på mötena!
Den 28 september 2012 antog Ålands landskapsregering “Ramprogram för det åländska jämställdhetsarbetet”, där det åter konstateras att kvinnors höga utbildningsnivå inte ger ekonomisk utdelning i form av motsvarande högre löner.
Det skulle vara bra om vi gemensamt skulle kunna hitta en väg som skulle göra att jämställdheten kunde förbättras och att det inte skulle bli en allvarlig strid mellan vårdpersonalen och dess arbetsgivare.
Att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en utmaning. Det gagnar dock såväl arbetsgivare, arbetstagare, arbetsplatser, arbetsmarknaden och samhället. Det ger en motiverad och engagerad personal som engagerar sig i arbetet.
Styrelsen för Tehy r.f.

Ålandstidningen