Den åländska demilitariseringen är en vacker ideologisk skapelse – i fredstid. Jag tror däremot att vi alla vet att detta är en utopi i oroliga tider och krigstider. Bly väger tyvärr allra tyngst under sådan förhållanden. En verklighet som tyvärr varje ansvarsfull politiker oberoende land eller färg i Skandinavien måste reflektera över efter de senaste årens händelser i närområdet. Att som Britt Lundberg avfärda den verklighet som ”psykologiska utspel” visar bara på hur omfattande denna naivitet är i den politiska sfären.
Den finländska försvarsmakten har en väldigt svår uppgift att försöka försvara en del av sitt territorium som de officiellt inte har tillgång till att utföra grundläggande militärstrategiska insatser i förberedande syfte under fredstid. Kanske för svår när en av Ålands ”garantinationer” redan har invasionsstrategiska övningar och lägg därtill ett hypotetisk massmedialt kommunikationsstrategiskt scenario som en krigssituation där man kan hävda att varje förflyttning av militära resurser till Åland i en krissituation, om även en försvarsmässig sådan, är en kränkning av den åländska demilitariseringen som en ”garantination” inte kan acceptera och som i teorin ger ett starkt incitament att inleda en ”försvarsaktion” i syfte till att ”försvara” demilitariseringen. En retorik som inte nämnvärt skiljer sig från retoriken att invadera ett land för att skydda ”sina” medborgare i ett främmande land.
Den stora utmaningen som Åland rent geografiskt, militärstrategiskt och politiskt ger Finlands försvarsmakt och övriga länder omkring Östersjön borde underlättas genom verklighetsorienterade politiker som bedriver en säkerhetspolitik som på allvar och sanningsenligt tar ett politiskt säkerhetsansvar för sina medborgare och territorialgränser.

Ålandstidningen