Som inflyttad engelsman fascinerad av Ålands historia har jag från början beundrat Julius Sundblom, och läste noggrant Benita Mattsson-Eklunds eloge över honom. Samtidigt känner jag mig som en dinosaurie som också beundrar Gorbachev och Mannerheim, och totalt misstror den ryska aptiten för territoriell expansion som under århundrade till stort bekostnad för alla gränsländerna ständigt har återkommit.
Medan freden råder kan Sundbloms linje vara den bästa att uppehålla, men man får aldrig förutspå det som kommer att ske i framtiden.
Detta exemplifieras bland annat av Sundbloms eget missriktade förtroende för Chamberlains lovad ”fred i vår tid” vilket totalt saknade grund. Benita Mattsson-Eklund undvek att medge att medan Sundblom blev offer för självbedrägeri visade sig motståndaren Björkman som realist. Man kanske har fog för att erinra sig att om den sovjetiska invasionen av Åland hade ägt rum (som 1940 ytterst cyniskt planerades i samband med att dess demilitarisering enligt Moskvafördraget strängt drivits igenom), då skulle båda sitt eget och Björkmans namn troligen ha funnits högt upp på KGB:s lista av ålänningar som hade utsetts för snabbt verkställd avrättning.

Enligt vad jag hittills förstått tas inte demilitariserade statusen på sig av dess objekt utan påtryckts den utifrån av militärt tvång: Trots detta hörs kontinuerligt i massmedier kommentar uttalade som om Åland vore beslutsfattare. Demilitarisering per definition siktas på rena militära syfte samt rutinmässigt riktas emot någon eventuella fiende: Så gällande Ålands demilitarisering året 1856 som riktades emot Ryssland. Likaledes riktades österut Ålandsöverenskommelsen 1921 (som inte underskrivits utan även vägrades att erkänna av Sovjetunionen) och återigen i nuet ställs Ryssland som underförstådd eventuella fienden, åtminstone än så länge som den irredentist ideologin gällande gränsländer för vilken nutidens tsar f.d. KGB-överste Putin är förespråkare håller välde över detta land. Borde man i stället övertala sig själva att Putin aldrig hyste några militäriska tankar alltså att Krims annektering samt det kriget som utförs omkring Donetsk genom ställföreträdare samt ”frivilliga” – vilket siktas på vidare sådan – bara sker i ens egna tankar (och hot mot Georgien, Moldavien, Baltikum)?

Historien visar att om och när krigsförande förbereds, och sedan måhända utförs, brukar parterna inte ge någon vikt alls till neutralitet som inte passar ihop med militära krav.
Anledningen för att Ryssland året 1940 påtvingade demilitarisering samt påbjöd placering av den ryskt konsulatet som än finns på Åland (vars enda syfte var att slå vakt) varit just i enlighet med ett sådant tänkesätt, och glöm inte att enbart detta demilitariseringsavtal–i 1940 riktade emot Finland och i nuet emot Nato–har av Ryssland erkänts att vara i kraft med syften att det är detta som unikt tjänar egen strategi.

Sundbloms kommentar ”det är bättre med inget försvar än med en dåligt försvar” och dagens demilitariserings eldsjälar står varandra mycket nära.
Men medan avsky för våld är beundransvärt i sig verkar eldsjälarna tyvärr undvika obekväma sanningar.
Om Finland någonsin hotas återigen med anfall från detta håll så tvingas landet använda alla medel för att försvara sig och då skulle det knappast visar sig klokt att ha fortsatt lämna bakdörren öppet och olåst.
Jag tvivlar inte att Benita Mattsson-Eklund som historiker vet om realiteterna, och jag känner mig besviken om att en normalt så klarsynt kommentator verkar att av någon anledning negligera dem just nu när klarsynthet hellre än självbedrägeri överhuvudtaget behövs.

Robert Horwood

Ålandstidningen