Bores drastiska åtgärder kommer inte som en överraskning. Rettigs återkomst till sjöfarten kunde inte ha varit sämre timad. 2008 slog finanskrisen till och sedan dess har sjöfarten befunnits i en allt djupare kris. Den som inte samlat i ladorna har små chanser att överleva och Bore har de senaste 4 åren visat förluster efter finanskostnader på bortåt 70 miljoner på en investering om ca 250 miljoner. Visserligen får man plåster på såren med bolagiseringen av Alandia men likväl var säkert situationen ohållbar.
Om Bores åtgärder var väntade så hur är det med de andra rederierna? Ja bättre, men inte mycket. Alla tre är förlustbringande varav Lillgaard verkar vara i avveckling. Kvar blir då Mikkolas samt Eckerö Shipping. Nej jag har inte glömt Lundqvistens, men de spelar i en helt annan liga. Inte mycket alltså med tanke på att lastsjöfart var det Åland en gång för inte så länge sedan levde av. Och det var lastsjöfarten som gav förutsättningarna för färjtrafiken.
Men hur ska det gå nu? Kan färjtrafiken ge draghjälp åt lastsjöfarten? Det är ingen hemlighet att SF-Line på sin tid räddade Lundqvistens men då var då och nu är nu som Axel säger. Det som gör det extra svårt är att man målat in sig i samma hörn. Tonnagesupplier av RoRo-fartyg för papperstransporter i Östersjön i en marknad som inte längre finns och med allt äldre fartyg. Man betalar dyrt nu för tidigare saktfärdighet. Mot bakgrunden av RoRo-fartygens begränsade användningsområden är nog Bores val av strategi snarare tecken på ett beslut fattat under galgen än ett givet framgångskoncept.
Hur ser det då ut i den övriga världen? Jo shipping blöder som kanske aldrig förut. Till och med stora etablerade rederier visar röda siffror. Konkurser följer på konkurser och bankerna tvingas allt oftare till ingripanden. Shipping är snart inne på sitt åttonde år av lågkonjunktur. Den längsta i efterkrigstiden och någon ljusning syns inte. Den lilla uppgång som anades 2013 ledde till nybeställningar som nu kommer ut i en urusel marknad. Där fraktindex ännu 2010 nosade på 5000- strecket är man nu under 1000. Av världens bulkfartyg finns 18-30 procent i orderböckerna. Men lugn, bara lugn av Aframax finns bara 6,8 procent. Så få se om inte Ben igen visat att gammal är äldst.
Men är det inte just i sådana tider man ska satsa? Det är ju aldrig så mörkt som inför gryningen och ju längre lågkonjunkturen varar desto brantare blir uppgången. Så sant, så sant. Men finns den kunskapen, den riskvilligheten och den entreprenadandan kvar på Åland? Har färjtrafiken gjort oss alla till spårvagnsförare och hur ser den framtiden ut? Det finns de som säger att färjsjöfartens glansdagar är förbi och det ligger nog något i det.
Så länge färjorna går och är bortbetalda ger de goda kassaflöden men lönsamheten räcker inte tillnärmelsevis till för ett nybygge. En vis man sa att färjrederiernas lönsamhet egentligen endast motsvarar kalkylernas felmarginal.
Så få se om inte avgörande för hela Ålands sjöfart kommer att vara hur färjrederierna förvaltar sina kassaströmmar? Eller är det som Arne Hägerfors en gång sa ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk”?
Johan Dahlman
Ålandstidningen