När jag var barn tyckte jag lika mycket som alla andra om sagor. Trots att det fanns onda häxor och elaka svartalfer fanns också goda féer och lyckliga slut. När jag blev äldre förlorade jag tyvärr tron på sagorna. Istället började jag lära mig bland annat om historia, fast utan att ifrågasätta det jag läste.
Senare lär man sig att bli mer diskriminerande, alltså att ingen ”objektivt historia” existerar och att därför behöver man bli försiktigt och nyanserad med sin tolkning.
Man kan välja vad man accepterar som grundläggande och vad man avvisar.
Klaus Rahikainen visar sig att ha fastnat i det första stadiet, vilket kan vara charmerande men inte bidrar till att göra ens läsare mer välinformerade om den (tyvärr tråkigare) äkta faktan.
Jag blir lite besviken över att Storbritannien spelar bovrollen i melodramat, men skådespelare brukar säga att bovroller är roligare att spela samt att de uppskattas mer av åskådarna. Tänk bara på Lawrence Olivier i rollen som Richard III.
Och med den tanken blir jag nöjd.

Ålandstidningen