Jan Grönstrands insändare (13.1) i Pommernfrågan ger åter anledning att påminna om fakta.
Grönstrand säger i sin insändare att ”ingen expert har påstått att den planerade dockan inte kommer att fylla sin planerade funktion”. Medborgarinitiativet för time-out påstår motsatsen: Gotenius Varv i Göteborg utför nitreparationer på ss Bohuslän. Vd Mats Gotenius vid varvet har bekantat sig med den planerade dockan och fått information om kringarrangemang och bebyggelse. Han har inte gett något skriftligt utlåtande men per telefon och muntligen, vid ett besök på varvet i Göteborg, säger han att han inte tror att man kan byta mer än enstaka nitar i en betongdocka framför sjöfartsmuseet.
Grönstrand skriver vidare att ”det är litet för tidigt att (…) påstå att kalkylerna är missvisande”. Medborgarinitiativet påpekar att Pommernkommittéerna inte har gjort några försök att uppskatta underhållskostnaderna på den hundra meter långa betongdockan över den tidsperiod som vi talar om här, nämligen 100 år.
Erfarenheten visar att de kan vara avsevärda, ja, till och med mycket stora. Som exempel på missvisande kalkyler kan också nämnas att Pommernkommitténs ordförande i olika sammanhang sagt att försäkringskostnaderna är så höga att redan de omöjliggör bogsering av fartyget till varv. Ordförande har emellertid inte kunnat visa några offerter eller kalkyler som skulle stöda detta. Motsvarande fartyg bogseras regelbundet.
Vidare skriver Grönstrand: ”Att kalla Pommernkommitténs rapporter för larmrapporter är ganska magstarkt.” Så här står det i Pommernkommitténs slutrapport 2009: ”Spaltkorrosion i laskar eller i varje enskild nit (ca 200.000 stycken) som när som helst kan öppnas på grund av korrosionen eller annan yttre påverkan.”
Detta är ingenting annat än skrämseltaktik. När våra beslutsfattare läste detta tillsammans med ”bogsering till annan plats… utgör en oförsvarlig risktagning” (i samma rapport), hade de knappast något annat val än att gå in för det som presenterades som den enda räddningen, nämligen betongdockan. Några andra acceptabla alternativ presenterades inte.
Gottfrid Marjanen, inspektör när Pommern dockades 2007–2008 och den främsta experten på Pommerns botten, menar tvärtom att fartyget inte är speciellt utsatt för spaltkorrosion och att det mycket väl kan bogseras för dockning till Stockholm eller Åbo. Experter menar dessutom att påfrestningarna på skrov och rigg är mångdubbelt större vid en storm i Västra hamnen än vid bogsering till varv – 30 meter per sekund motsvarar vad riggen beträffar bogsering i 58 knops fart.
Grönstrand skriver vidare att ”ÅMHM har meddelat (…) att inga ytterligare tillstånd krävs för bygget”. Tvärtom meddelar ÅMHM att man väntar på en komplett ansökan i ärendet. Dessutom har Stiftelsen Ålands sjöfatsmuseum först för någon dag sedan ansökt om miljötillstånd för den verksamhet som bland annat ska omfatta nitning och som ska göras framför sjöfartsmuseet.
Grönstrand skriver vidare att det blir billigare att reparera Pommern i betongdockan än på ett kommersiellt varv. Tydligen utgår Grönstrand från att Mariehamn väljer den långsamma nitmetoden (inte svetsning) och att betongdockan, där man inte betalar för liggtiden, därför blir billigare, om nitning alls är möjligt på den platsen. Alla andra typer av reparationer torde bli billigare på kommersiella varv än i en betongdocka.
Medborgarinitiativet tar dock inte ställning för eller emot någon framtida reparationsmetod för Pommern. Däremot presenteras kostnadsuppgifter för nitreparationer. Bay Shipbuilding Company, Sturgeon Bay, Wisconsin, meddelar att nitreparationer är mera tidskrävande och fem gånger så dyra som svetsreparationer.
Jerker Örjans

Ålandstidningen