Natten mellan den 27 och 28 februari 1933 brann Riksdagshuset i Berlin. Redan tidigare hade det funnits många oroväckande tecken i Tysklands utveckling, men på många håll i Europa föredrog man att läsa nyheterna med den överdrivna optimismens ljusblåa (och ariska?) ögon. Hur det slutade vet vi. Eller borde veta.
Det tog inte många timmar efter det turkiska kuppförsöket innan jämförelserna med riksdagshusbranden förekom i nyhetsflödet. Och jämförelserna hade många goda orsaker, men till dem skall jag återkomma lite senare.
Det har redan en längre tid gått rykten om att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan egentligen gett upp landets planer på att ansluta sig till EU. I stället finns det en annan dröm: att av Mellanöstern skapa en nyosmansk stormakt.
Den här drömmen har ett antal alldeles objektiva orsaker. Området har länge varit ett ”gångjärnsområde” där hundratals olika intressen har böjts åt olika håll. Vi behöver inte gå in på Sidenvägens eller den antika världshandelns historia. Det räcker med att återkalla i minnet efterkrigstidens politiska, ekonomiska, etniska och kulturella spänningar.
Det finns en olöst konflikt, som handlar om Israel och Palestina. Den handlar samtidigt om tillgång till vatten. Det finns en olöst konflikt inom den islamska världen mellan sunni och shia – en konflikt som på ett lite oroväckande sätt påminner om religiösa motsättningar i det tidigt moderna Europa.
Det finns också en förändrad global polaritet där kompassnålarna snurrade åt många olika håll i och med Sovjetunionens sammanbrott. Och därtill finns en internationell terrorism, som dessutom på olika sätt hänger ihop med de olösta globala och regionala konflikterna.
Mustafa Kemal Atatürks lösning på Turkiets problem var att införa en auktoritär och skenbar modernisering, som bannlyste religionen från politikens sfär. Enligt den regeln levde man ända fram till början av 1970-talet.
Det Nationella ordningspartiet grundades 1970 och upplöstes enligt den kemalistiska regeln redan följande år. Under de följande åren och decennierna ser vi hur den religionsbaserade politiken växer fram och övertar makten i form av Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) med Recep Tayyip Erdogan som oinskränkt ledare.
Men också Erdogan lever under moderniseringens dragtvång. Det betyder att ekonomin måste moderniseras. Det innebär i sin tur urbanisering, bättre utbildning och en större samhällelig polarisering – och krav på mera demokrati. Och det är kanske just här jämförelsen till 1930-talets Tyskland finns: att leda den samhälleliga modernisering genom att med våld utesluta alla som inte håller sig till den auktoritära marschordningen.
Och jämförelsen till Riksdagshusbranden? Det blev aldrig riktigt utrett med vems hjälp Marinus van der Lubbe tuttade på. Det föreföll också vara ett valhänt försök med oanade följder. Lika valhänt organiserat bakom scenen som kuppen i Turkiet!
Nils Torvalds
Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)
Ålandstidningen