Det antika Rom blev framgångsrik inte enbart efter sina militära framgångar, men framförallt genom förmågan att organisera samhället och infrastrukturen, så som hamnar, vägar, kommunikationer, vatten- och avloppsledningar och även sophanteringen.
Att också studera och analysera närhistorien och ta lärdom är nyttigt och vägen till framgång. Utvecklingen av sophanteringen på Åland och Mise är bra att förstå för att planera vidare det åländska samhällets infrastruktur, men även att se vissa allmänna paralleller med samhällsstrukturomvandlingen, till och med turerna kring Kommunernas Socialtjänst (KST).
När vår traditionella sophantering med minimal sortering och kommunala soptippar började praktiskt och miljömässigt ifrågasättas samt att EU lade sig i med moderna krav, var det typiskt nog lösningen att försöka på en gång, med heltäckande, allomfattande central organisation rätta till problemen.
Landskapet planerade under flera år med en kommitté för att via mammut-organisationen ”Central avfallsstation i Haddnäs” lösa frågan. Detta kraschade på kommunernas motstånd. Ingen ville bli tvingad att delta och lösningen skulle bli för dyr och styrningen osäker.
Nästa steg blev ett löst kommunalt samarbete under Ålands Miljöservice. Man gjorde mycket basarbete med renhållningsföresskrifter. Tyvärr fastnade man igen på en centraliserad sluthantering med rötningsreaktor. Kostsamma konsultutredningar visade sig till sist att det skulle bli alldeles för dyrt för våra småskaliga förhållanden.
Man bestämde sig för en ny decentraliserad riktning med att bilda en regelrätt kommunalförbund som man döpte om till Mise. När Mise tog över renhållningsansvaret var det på gång omfattande förändringar. EU krävde förändring på finansieringen – skattefinansieringen måste ersättas med direkta avgifter. ”Avfallstrappan” blev direktiv, soptipparna måste stängas och resurserna i avfallet skulle börja utnyttjas. Det obligatoriska upphandlingsförfarandet närmade sig. Det väcktes också idén att sammanslagningen av all kommunernas avfallshantering hela vägen skulle skapa driftsfördelar.
Åter misslyckades man. Kommunerna lockades med fagra löften att få ha kvar sina existerande system. Man kunde inte förklara medborgarna varför soporna avgiftsbelades, i stället att det hade varit ”osynligt” via att ingå i den allmänna beskattningen. Också daltandet med producentansvaret fick gemene man att tappa förtroendet till ”syndabocken” Mise. Sista spiken i kistan blev vissa felaktiga lagtolkningar på huruvida renhållningsavgifterna var obligatoriska som gemensam ansvar på samhällets infrastruktur eller beroende på enskilda avtal och/eller beställda prestationer. Medborgarna protesterade och flera kommuner lämnade i demokratisk ordning kommunalförbundet Mise.
Reducerad Mise, med de stora kommunerna Mariehamn, Jomala och Hammarland samt de mindre Lumparland, Kökar och Sottunga, arbetade flera år med koncernmodell, vilket var fördelaktigt ekonomiskt och administrativt. Problemen fortsatte dock med kundregister, ekonomisk datahantering och rollfördelningen mellan offentliga avfallsorganisationer samt kundfakturering och höga belopp för juridiska- och rättegångskostnader.
Mise har haft haft liberal ordförande under förra valperioden och nu under pågående valperiod. Förra valperioden var man tvungen att stabilisera ekonomin med stränga åtgärder, men först nu har man börjat hela själva organisationen.
Som ordförande under denna valperiod har jag har styrt utvecklingen med riktlinjer enligt Mariehamns och Jomalas ägardirektiv närmare en modern och optimal avfallsorganisation.
Mise har renodlats till myndighet. Renhållningsmyndigheten organiserar, planerar och utvecklar, miljöanpassar sophanteringen och fastställer skäliga avgiftsnivåer. Domstolsbehandlingarna har fastställt att Mise-avgifter är lagliga - smärre feltolkningar gällande retroaktiva serviceval-faktureringar har man numera korrigerat.
Basinfrastruktur förblir i samhällets ägo och styrning. Den praktiska sophanteringen, operativa verksamheten, kan skötas effektivt av privata entreprenörer. Det är numera obligatoriskt att delarna i helheten ska upphandlas av myndigheten. Upphandlingen är en mycket krävande process, men Mise har förberett sig ordentligt.
Dotterbolagen Ålands Problemavfall Ab:s (ÅPAB) aktier såldes till Svinryggens Deponi Ab. Svinryggens Deponi Ab, med sitt dotterbolag tillsvidare ÅPAB, är en självständig avfalls- och miljöentreprenör. Producentansvarsbolaget Proans Ab har gjorts via landskapsförordning till en allmännyttig kommunal organisation som delar pengar från åländska företagen med producentansvar till alla åländska kommuner, där bland också till MISE. På sikt om några år ska producentansvaret samköras med Rikets organisationer.
Det känns att Mise äntligen är på rätt väg och välkomnar nu alla övriga åländska kommuner frivilligt och demokratiskt att ansluta sig till rättvist, modernt, effektivt och miljövänligt samarbete angående sophanteringen.
Rauli Lehtinen
ordförande, Mises styrelse

Ålandstidningen