Annica Lindström skrev nyligen en ledare i Nya Åland med rubriken ”Åland har råd att ta emot flyktingar”. Det var hennes argument. Men frågan är vad vi vill och vilka konsekvenser det kan få. På ett personligt plan kan man ha ”råd” att köpa champagne, men om man är nykterist? Man har kanske ”råd” att köpa nötfilé till helgen, men om man är vegan eller miljömedveten, så köper man inte ändå.
Åländsk Demokrati vill hjälpa flyktingarna i närregionen och har lagt en motion om detta både i stadsfullmäktige och i lagtinget.
Så tycker även Japan, som tar emot färre flyktingar än Åland, men är en stor donator i regionen. Saudiarabien, Kuwait, Bahrain och Förenade Arabemiraten tar emot färre flyktingar än Åland. Varför då? Inte ”råd”? Den nyligen bortgångne Hans Rosling räknade ut att för halva kostnaden av Sveriges flyktingmottagning, så hade alla flyktingar kunnat hjälpas i närregionerna.
Stadsstyrelsens första viceordförande Sara Kemetter sade i senaste fullmäktigemöte att det är ”framgång i Sverige”, som är en tillväxtnation. Och BNP växer, men jag lärde mig på Hanken att om någon kastar sönder ett fönster, så ökar BNP. Rutan ska repareras och det leder till merarbete för polisen.
SVT: ”100 bilbränder per år i Södertälje.” Expressen: ”Mellan 20 till 30 personer i Rinkeby attackerade i natt poliser under ett rutinuppdrag.” BNP växer igen... men växer välfärden? SVT: ”Sedan 2010 har fem gånger så många skottskadats, och fyra gånger så många skjutits till döds, i de svenska städerna jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans.” ”Framgång Sverige”?
UNT: ”Facebook ska leta efter misstänkt våldtäktsfilm.” Sydsvenskan: ”Snöröjande vaktmästare skjuten vid Pildammsparken – gängkriminella gripna”. Minns ni nyårsafton i Malmö?
Sverige rasar i PISA-underökningarna. Expressen: ”Sverige har färre sjukbäddar än Etiopien.” Pengarna räcker inte och då blir det politiska prioriteringar.
Visst har Sverige ”råd”, men Facebookgruppen ”Stå Upp För Peter Springare” har 181.000 medlemmar och kanske börjar ögonen öppnas för fler nu.
Minister Nina Fellman visualiserade flyktingmottagningen som att göra en majonnäs. Man häller i olja och så vispar man. Och så häller man lite mer. Men i ett givet ögonblick kommer majonnäsen att skära sig. Åländsk Demokrati vill inte att Åland ska bli ett sociologiskt experiment. Vi vet inte var gränsen går för Åland, och vi vill inte testa.
Aftonbladet: ”En majoritet av invånarna i tio europeiska länder vill stoppa invandringen från muslimska länder, visar en ny studie.”
ÅT i veckan: ”En 16-åring döms till fyra månader villkorligt fängelse för nio olika brott.” Tror ni han hette Karlsson?
Hur gör vi när majonnäsen skär sig? Vi vågar inte riskera Pommern, men ska vi riskera hela samhället?
Min första insändare i flyktingfrågan avslutades med den fiktiva återvändande terroristen och frågan om det också skulle betalas av ”staten”. Förra veckan skrev Yle att ISIS nu har en hemsida på finska. I helgen skrev SVT ”En svensk och en dansk medborgare har häktats i Turkiet, anklagade för att ha planerat terrordåd i Europa.” Det fiktiva börjar bli verklighet.
Tino Sanandaji skriver i boken Massutmaning: ”De utlandsfödda är 17 procent av befolkningen, men de representerar 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och 60 procent av de utbetalda socialbidragen.”
Min motion till stadsfullmäktige om att stan skulle ta reda på vad flyktingarna kostade förkastades. Sara Kemetter sade vid senaste stadsfullmäktige att kostnaderna ersätts från NMT på centet. Hur vet hon det? Kommunerna på fastlandet hävdar att de bara ersätts till en del.
Nu har det kommit Åländsk Demokrati till kännedom några uppgifter, som tyder på att en del av flyktingarna i staden har erhållit för stora bidrag.
Därför ställer jag följande frågor till Sara Kemetter:
1. Har staden utbetalt för stora bidrag till flyktingarna?
2. Hur mycket i så fall?
3. Har staden fått ersättning av staten även för detta?

Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati

Ålandstidningen