Under förra veckans plenum i Strasbourg höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga tal om läget i unionen. Talet kallas ”State of the Union” på engelska och det är så klart inspirerat av USA:s presidents årliga tal. Man behöver dock inte se många minuter av EU:s motsvarighet för att förstå att vi ligger lite efter när det kommer till wow-faktor.
Med det sagt är talet inte oviktigt. Talet är kommissionens möjlighet att peka ut riktningen för hur de ser på unionens framtid och därför analyseras varenda ord i detalj. Speciellt i tider av Brexit och en allmän osäkerhet kring EU:s framtid var det många som var extra nyfikna i år.
Vad hade då herr ordförande på hjärtat?
Till detmest intressantahör att Juncker på ett mycket tydligt sätt valde att poängtera medlemsstaternas ansvar. Vi har en på många sätt motsägelsefull situation i EU just nu. Å ena sidan tycker många att EU gör för mycket och medborgare är trötta på att se sina liv påverkade av vad som uppfattas som detaljreglering från EU. Å andra sidan har EU fått kritik för att göra för litegenom att inte ta tag i stora utmaningar som till exempel flyktingsituationen, skatteflykt och finanskrisen.
De institutioner som kan beskrivas som mest ”europeiska”, nämligen EU-kommissionen och Europaparlamentet, har mer än på mycket länge har varit rörande eniga om att det bästa voreatt hitta just europeiska lösningar på de största utmaningarna. Kommissionen, som tidigare försiktigt avvaktat tills den fått klartecken från de största ländernas huvudstäder, har blivit mer politisk och kommit med egna initiativ.
Ett bra exempel är frågan om en jämnare fördelning av flyktingar mellan medlemsstaterna. Kommissionen föreslog en fördelning som inte helt men i alla fall till viss del, hade underlättat flyktingsituationen i EU. Förslaget godkändes, efter viss tandagnisslan och en pinsam nedlagd röst från Finland, av medlemsstaterna. Det tragiska är att det sedan tog stopp när de olika staterna skulle förverkliga det man kommit överens om. Ett löjligt litet antal flyktingar har fördelats enligt den nya nyckeln och det finns i EU-systemet inga medel för att tvinga medlemsstaterna att följa det man kommit överens om. I klartext kan man alltså säga att EU beskylls för att vara handlingsförlamat när det i själva verket är medlemsstaterna som inte kan komma till skott och ta sitt ansvar.
Detsamma gäller den ekonomiska politiken. Medlemsstaterna har alla accepterat de budgetregler som finns i den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten men gång på gång (med Spanien och Portugal som senaste exemplen) ser vi att länder bryter mot dem. Bredvid står EU-institutionerna handfallna och tittar på medan medlemsstater försämrarde ekonomiska förutsättningarna för tillväxt i EU.
På samma gång är det mycket få som är frestade av att öka EU-institutionernas maktbefogenheter. Även om ökade befogenheter skulle förbättra möjligheterna att hantera stora kriser finns en berättigad oro för hur institutionerna skulle hantera ökade befogenheter.
Man kan alltså på goda grunder säga att det råder en förtroendekris mellan EU och medlemsstaterna. Att lösa den här förtroendekrisen är lika svårt som det är viktigt. EU:s institutioner måste visa att de klarar av att använda sina befogenheter på ett balanserat sätt och för att säga som det är,lägga av med att detaljreglera. Samtidigt måste medlemsstaterna på allvar bestämma sig, vill man ha gemensamma lösningar på gemensamma problem? I så fall är det dags att gå från snack till verkstad.
Anton Nilsson
Ålandstidningen