Jag får ibland mig frågor tillsända. En del kräver en kort hänvisning eller förklarning. En del vill – egentligen – enbart påpeka hur fel vi gör. Också dem försöker jag ibland besvara och kan få ganska överraskande och positiva svar. En del frågor förefaller enkla, men visar sig vara nästan filosofiskt djuplodande. En sådan fick jag nyligen.
Frågan handlade om vad en statsman är. Den hade ställts vid en middagsbordsdiskussion av en representant för dem, som så småningom ärver detta intellektuella och ekonomiska stärbhus vi ännu kallar fosterland.
Min första association går till Urho Kaleva Kekkonen. Han växte upp under en auktoritär tid i vilken alla länder leddes av stora ledare. Demokratin hade ännu inte fått rotfäste i våra samhällen och politik bestod av att befästa ett lands eller en regions geopolitiska position. Den tidens statsmän var alla Otto von Bismarcks andliga arvingar.
Bismarcks historiska förtjänst låg i att han insåg det splittrade Tysklands otjänlighet i ett Europa satt i stark förändring. Om det sedan var nödvändigt – eller oundvikligt – att också föra ett krig mot Frankrike är en mera historiefilosofisk fråga. Och i efterklokhetens namn kan man säkert påstå, att Bismarck var mindre statsmannamässig i kravet på att Frankrike skulle avstå från Elsass-Lothringen.
I den här tolkningen förutsätter statsmannaskapet att man inser tidens krav, att man är kapabel att formulera målsättningarna och mellanetapperna och dessutom klarar av att skapa en demokratisk och politisk legitimitet för projektet.
Finns det alltså statsmän längre eller var Jaques Delors den sista europeiska?
Jag tror att demokrati egentligen förutsätter ett mera kollektivt statsmannaskap. Vi lever i en så komplicerad värld att det inte riktigt är sannolikt – eller ens önskvärt – att en enda politisk personlighet uppträder som innehavaren av vishetens sten. Därmed tror jag att jag närmar mig kärnan i frågeställningen: visionen.
Vi har idag bättre förutsättningar än någonsin tidigare att också sammanlänka betydelser, utmaningar och komplexa beskrivningar av världen. Gör vi det eller nöjer vi oss med att twittra korthuggna fragment ur verkligheten? Det är i de här utrymmet mellan de fragmenterade budskapen populismen växer. I den här meningen är populismen det oundvikliga fyllnadsmaterialet i en söndertrasad och fragmenterad världsbild.
Vi behöver alltså statskvinnor och -män, som förmår sammanlänka våra ekologiska, ekonomiska och kulturella behov. Statskvinnor och -män – uttryckligen i pluralis. Och motståndet kommer vi att finna i de livsfarliga förenklingarna av vad som är gott och ont.
”Varför har vi för Djävulen överhuvudtaget varit tvungna att förstå vad som är gott och ont när det står oss så dyrt att hålla fast vid det.” (Fjodor Dostojevskij, Bröderna Karamazov, 1880.)
EU-brev
Nils Torvalds
Europaparlamentariker

Ålandstidningen