Den här spalten inledde jag någonstans på 10,7 kilometers höjd på väg till Thessaloniki och därifrån vidare till en liten håla med namnet Komotini. Det är andra gången jag besöker orten. Jag kan den alltså – skam till sägandes – långt bättre än alla tänkbara grekiska historiska minnesmärken, som jag kunde läsa om i pappas lite romantiska och grekofila reseskildring ”Vid källorna” (1961).
Orsaken till resan är en fråga den grekiska staten överhuvudtaget inte vill kännas vid – den turkiska minoriteten. Grekland har en underlig och lite efterbliven grundlag. Också den hänger ihop med romantiska föreställningar om en för länge sedan svunnen storhet.
När landet blev självständigt (och den romantiska skalden Bayron lovsjöng det hela) ville man anknyta till Konstantin den Store och det Östromerska riket. I den här förtjusningen över fornstora dagar skrev man också sin grundlag utgående från den gamla förlagan. I dagens värld betyder det att man egentligen utgår ifrån att landets medborgare är grekiskt ortodoxa. Det var ett missgrepp och trots alla försök till framsteg och modernisering i våra tider: bakåtsträvande och förlegat.
I kläm hamnar här den turkiska befolkningen, som finns kvar i hela Balkan efter den ottomanska ockupationen från 1453 till 1828. Det var ingen ockupation med silkesvantar, men den var på många sätt ändå nödtvunget tolerant och kanske mera van vid att människor kom från olika håll och hade olika vanor, seder och religiösa föreställningar. Främre Asien hade ändå varit en korsning för olika internationella handelsvägar.
Dagens Grekland klarar inte riktigt av ens den toleransen. Efter det föregående besöket och en rapport om FUEN:s (Federal Union of European Nationalities) möte där fick jag ett ilsket brev från Gyllene Gryningens anhängare i Europaparlamentet: jag ljuger, det finns inga turkar i Grekland. Ännu mera tillspetsat blev det under ett seminarium i Bryssel. In stormar Gryningens anhängare och kräver med hot om våld att seminariet ska avslutas.
Det är alltså in i den här konflikten jag nu håller på att på nytt sticka näsan och jag gör det väl medveten om att situationen nu är lite mera prekär än för ett och ett halvt år sedan. Dagens utmaning består kanske främst av att en illa behandlad turkisk minoritet känner sig lockad till den lite storturkiska (eller neo-ottomanska) fundamentala islamism, som Recep Tayyip Erdogan bygger på andra sidan gränsen. Det kan betyda att de hamnar i just den fallgrop den efterblivna grekiska grundlagen har grävt för dem.
Europeiska människorättsdomstolen har redan upprepade gånger krävt att Grekland ska garantera sina medborgare civiliserade medborgerliga rättigheter, men på den uppmaningen vill man inte lyssna. Det är alltså inte enbart Gyllene Gryningen som lever kvar i en förljugen Östromersk storhet. Den inställningen finns som en kulturell och politisk underström i landet och leder också till andra felslut. Inte minst ekonomiska.

Nils Torvalds
Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)

Ålandstidningen