Jag går i förhoppningen om att politiker ska släppa den restriktiva och repressiva nolltoleransen. Se till mer framgångsrika exempel av narkotikapolitik, som Kanada, Schweiz, Danmark och Australien i stället. Den forskning du, Göte Winé, har tagit del av får du gärna hänvisa till. Bara för att orden nolltolerans och restriktiv låter som att det blir mindre droger i samhället, betyder det inte att de når de målen eller är verksam. Den skapar ett Vi-och Dem-samhälle som stigmatiserar och stöter ut de som behöver stöd.
Nolltoleransens ser endast människor med missbruksproblem som rättssubjekt, som kriminella. Var är det sociala och hälsomässiga perspektivet? Åsikter som ”att göra narkotikamissbrukares liv svårt och obekvämt”, som Göte Winé, Wille Valve och projektet Rensa Åland stoltserar med gör mig verkligen oroad. Det är synd att ni inte förstår vilka konsekvenser det här får.
Så vi ska inte ägna oss åt att hjälpa och stödja människor med missbruk, trots att de inte klarar av nykterhet? Det skär i mitt hjärta. Jag är tacksam över att ni inte har några befogenheter att rådda till i den finska strafflagen, jag har inget förtroende till att det skulle leda till något positivt för drogsituationen på Åland.
Göte Winé säger ”Jag vill ha strängare straff för att avskräcka nybörjarna, inte straffa de redan etablerade missbrukarna” (Nyan, 02.01 2017). Hur ska det gå till? Hur skulle de, som redan utvecklat ett missbruk, inte påverkas av detta? Hela rättssystemet är uppbyggt på idén om att förstagångsförbrytare inte ska drabbas hårt i rättslig mening, så varför skulle man tänka tvärtom för narkotikabrott? Här har vi det igen, det saknar logik och är signalpolitik! Menar du att vi ska ha lindrigare straff för återfall i brott? Eller menar du att polisen bara ska lägga resurser på de som är nya i ”gemet” och låta de, som redan har ett missbruk/beroende, vara ifred? Resonemanget skapar bara mer frågetecken, och skulle få ordentliga konsekvenser.
Sedan kommer vi till nästa resonemang ”men narkotika är narkotika oberoende av styrka, för alla droger är en inkörsport” (Göte Winé, Nyan, 02.01 2017). Snacka om förlegad och motbevisad åsikt! Missbruk har ingenting med substanser att göra, missbruk är en följd av en svår livssituation. Skulle inte droger finnas skulle vi se mer självskadebeteenden- och destruktivitet.
Det är ett faktum att kriminalisering av droger är inkörsporten till andra droger. Personer som rör sig i kretsar var droger florerar kommer att bli erbjudna droger eftersom de stöter på människor som vill sälja det dom har att sälja. Samma person kanske säljer två eller tre olika substanser, som de självklart erbjuder sin kompis. Det har ingenting att göra med att något sug av andra och starkare droger uppstår efter ett tags brukande, som Winé förmodligen har hört från haschboken. Det fungerar inte så. I dag ser vi individer som tar buprenorfin (Subutex/Suboxone) som första narkotika de testar, alltså en tung opiat som det är lätt att bli beroende av och svår att sluta med.
Dessa projekt du gärna hänvisar till, vad är det för mål avseende drogsituationen ni avsett att minska eller motverka? Vad är det för insatser eller metoder ni använt er av för att nå målen? Och vad är det för form av utvärdering eller ”mätning” ni gjort för att över huvud taget se om era projekt uppnått önskade resultat? Vad jag kan se har ni inte alls tagit dessa aspekter i beaktande.
Nästa insändare kommer gälla info om Brukarföreningen och efter den en rent faktabaserad som syftar till att jämföra nolltoleransen med skadereducering- eller minimering. Så att människor får välja själv var de står i frågan och inte behöva lyssna till anekdotisk bevisföring om något ”narkotikahelvete”, som vi andra råkar veta mycket mer om.

Emelie Holmström
socionomstuderande

Ålandstidningen