Den senaste veckan har ÅT haft tre artiklar kring det kommande frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP) och mellan EU och Kanada (CETA). Den 3 oktober uttalar sig ett antal politiker. Fredrik Karlström och Roger Nordlund är positiva till frihandelsavtalet medan Carina Aaltonen manar till försiktighet. Niklas Lampi är positiv i sin ledare den 6 oktober vilket även Mats Löfström är i sin kolumn den 8 oktober.
Det är mycket förvånande att man inte i någon av dessa artiklar berör den mycket kontroversiella skiljedomstolsmekanismen ISDS (Investor State Dispute Settlement).
Vad är då denna skiljedomstol? I korthet innebär denna mekanism följande: Företag kan stämma stater och erhålla skadestånd för ett hypotetiskt bortfall av framtida vinster. Men det är endast företagen som kan stämma staterna, staterna kan inte stämma företagen. Skiljedomstolen består av en grupp internationella handelsexperter (en för företaget, en för staten och en utslagsgivande). Skiljedomstolsproceduren bekostas av staterna. Förhandlingarna i domstolen är hemliga och utslaget kan inte överklagas.
Det finns flera exempel på hur företagen utnyttjat ett sådant skiljedomstolsförfarande. Philip Morris har stämt Australien på miljarder i ersättning för lagar som skulle göra cigarettpaketen mindre tilltalande.
Vattenfall har stämt Tyskland för att man ämnar avveckla kärnkraften. Gruvföretaget Infinito Gold har stämt Costa Rica på miljontals dollar för att man lagstiftat om nya skärpta miljökrav vid guldutvinning. Läkemedelsföretaget Eli Lilly har stämt Kanada för att man inte får saluföra läkemedel vars säkerhet och effekt ifrågasatts av kanadensiska myndigheter.
Listan kan göras mycket längre.
Företag kan alltså stämma stater på skadestånd utan övre gräns för demokratisk lagstiftning gällande miljö, arbetsrätt, hälsoaspekter, vinster i välfärden etc. Notera - staterna kan inte på motsvarande sätt stämma företagen. Skiljedomstolens utslag, som inte kan överklagas, står alltså över nationella lagar och demokratiskt fattade beslut.
Denna skiljedomstols uppgift är inte att bevaka staternas intressen eller allmänintresset, utan syftet är endast att skydda företagens investeringar.
I förhandlingarna, som omgärdats av mycket stor sekretess, har ett stort antal företag (och knappast några småföretag) och deras lobbygrupper hörts. Endast ett fåtal civila organisationer har hörts. De nationella parlamenten har inte generellt informerats vilket delvis har sin förklaring i att dessa avtal fastställs av EUs ministerråd och EU-parlamentet.
Avtalet med Kanada (CETA) är underskrivet på tjänstemannanivå men måste ännu fastställas av ministerråd och EU parlament. Avtalsförhandlingarna med USA är i slutfasen.
Det politiska etablissemanget i Finland och på Åland har varit skrämmande tysta i denna fråga men på kontinenten har en omfattande kritik framförts inte bara bland politiker utan även bland ett stort antal forskare och experter.
På Åland har dock Britt Lundberg varit tydlig (insändare Hbl i maj): " Som EU-valskandidat säger jag bestämt nej till den föreslagna skiljedomstolen som skulle ge de multinationella bolagen fritt spelrum".
Den 11 oktober får Britt medhåll i den ansedda tidskriften The Economist: ”Om du ville övertyga allmänheten om att internationella handelsavtal är ett sätt att låta multinationella företag bli rika på bekostnad av vanliga människor, då är receptet – ISDS”.
Det är ingen tvekan om att den föreslagna skiljedomstolsmekanismen är ett mycket allvarligt hot mot demokratin som vi känner den och detta hot skyms av en allmän okontroversiell retorik kring frihandel.

Ålandstidningen