Sveriges regering har beslutat att ett militärt förband ska installeras på Gotland. Ön har varit avmilitariserad en tid. Orsaken är det skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjön och Rysslands provokativa och aggressiva hållning i regionen.
Under ett besök på Gotland under Almedalsveckan frågade jag många gotlänningar om de tror att de kommer att känna sig säkrare när militären igen kommer att fysiskt vara närvarande på ön. Många svarade undvikande, en del tyckte det vara bra för sysselsättningen men ingen trodde att det skulle öka säkerheten eller förhindra ett ryskt anfall ifall ett sådant hot skulle vara reellt.
En längre tid har det politiska tonläget trappats upp i medierna både östan och västanhavs om Åland. President Sauli Niinistö har försökt tona ner debatten genom att umgås och diskutera med Putin. Vid sitt besök på Gullranda meddelade Putin att Finland väljer själv om man går med i Nato. Väljer Finland att gå med i Nato svarar Ryssland med att upprusta sitt lands östgräns mot Finland. En logik som vi känner igen från tidigare. Är någon förvånad? Mönstret känns igen bland annat från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet när krigslinjen skulle gå mitt i Europa. Skillnaden nu är att då växte en stark fredsrörelse fram, särskilt bland kvinnor som protesterade mot de stegrade hoten om våld och kärnvapenkrig mitt i dagens Västeuropa.
Hur ska man bedöma dagens situation? Till vissa delar påminner den om år 2003. Georg W Bush beslöt att invandera Irak med motivet att diktatorn Saddam Hussein hade tillgång till massförstörelsevapen. Varken då eller senare har någon kunnat bevisa att några massförstörelsevapen fanns i Irak. USA var vid tillfället försvagat, hotat och kränkt på grund av 11-septemberattackerna. Som enda supermakt efter Sovjetunionens kollaps behövde Bush manifestera USA:s överhöghet genom en heroisk insats av lämpligt slag. Det ena landet efter det andra ställde sig lojalt bakom Bushs Irakäventyr. Att invasionen stred mot folkrätten var inget större problem varken för USA eller de stödanden staterna. Operationen lyckades men patienten dog är ett cyniskt sätt att sammanfatta Irakkriget. Hundratusentals civila har dött och fortsätter att dö i Irak. Först år 2011 lämnade den sista amerikanska soldaten kriget som skulle ta två veckor enligt Bush. I dagarna fick Tony Blair skämmas för sin pojkaktiga iver att få kriga med sin kompis Bush. Det enda positiva med det hela var att Saddam Hussein avsattes och förpassades till historiens skräckkammare men tyvärr utan att ersättas av ett hållbart system som skulle ha garanterat civilbefolkningens trygghet och landet stabilitet. Inte heller i denna dag syns någon sådan lösning inom räckhåll.
Den enda som undgått någon större kritik och som inte behövt skämmas är Georg W Bush.
Det har sitt pris att vara världens supermakt. Inte bara i pengar och militära offer utan också i fråga om trovärdighet och sanning. Den upprustning vi nu ser i Baltikum och Polen är begriplig utgående från de aktuella ländernas historia och bittra erfarenheter av att vara grannar med Ryssland. Men hur reellt är hotet från Ryssland? Den analysen väger lätt och förefaller närmast saknas.
Ryssarna må vara lättsårade och snarstuckna men de är inte dumma. Putins strävan och dröm att lyfta Ryssland till en stormakt är uppenbar men knappast förverkligas den drömmen genom att invadera Finland eller Sverige.
Efter Natos toppmöte i Warszawa uttalar sig höjdarna ganska obegripligt. Generalsekreterare Stoltenberg försöker fördela skulden för det skarpa läget. Det är inte ett nytt kallt krig utan relationen mellan Nato och Ryssland bygger på försvar och konstruktiv dialog. Jaha och sen då?
Det är hög tid att civilsamhället lägger sig i och kräver ett slut på det politiska och militära maktspelet i Östersjöregionen. Det är bäst att skilja på tre saker. Vem tror att vi blir säkrare med mera vapen, soldater och militära övningar och kränkningar? Vad är det Ryssland säger egentligen? Vad har USA för ambitioner med sin militära närvaro i Östersjöregionen? Hoppet står till president Sauli Niinistö. Han har vuxit i sin roll som medlare. Däremot ska varken han eller andra ansvariga politiker fly sitt ansvar genom en rådgörande folkomröstning om Natomedlemskap. Frågan om krig och fred avgörs av presidenten och de folkvalda. Deras plikt är att undvika krig och bevara freden genom en politik som är hållbar och säkerhetspolitiskt lånsiktig.
Barbro Sundback
Mariehamn

Ålandstidningen