Den senaste veckan har vårt förhållande till Ryssland diskuterats livligt. Statsministern valde för sin del att skarpt kritisera centerpartiets utrikes- och säkerhetspolitik. I onsdags efterlyste socialdemokraternas Johannes Koskinen i sin tur en riksdagsdebatt om Finlands relation till vår stora granne i öst. Samtidigt har den gamla finlandiseringsdiskussionen gjort comeback.

Finlands förhållande till vårt grannland är onekligen knepigt och till och med traumatiskt med tanke på allt det som skedde under andra världskriget då Sovjetunionen vid två repriser försökte kränka vår självständighet. Under det kalla kriget dominerades relationen av vår försiktiga neutralitetspolitik.
De senaste decennierna efter Sovjetunionens fall har handeln och turismen fått en allt större betydelse och grannrelationen har främst upplevs som en möjlighet. Allt det som skett i det senaste året, där Ryssland i strid med internationell rätt har annekterat Krim och krigat i östra Ukraina, har givetvis satt vår grannskapsrelation på prov.
Finland har klart och tydligt tagit avstånd från Rysslands agerande och varit en del av den sanktionspolitik som utfärdats mot Ryssland. Ända sedan kalla krigets slut har vi cementerat vår plats som en del av den västliga gemenskapen där värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter är odelade.
Trots allt detta är det viktigt att Finland har en dialog med grannen i öst. Det är nödvändigt med tanke på den mer än 1300 kilometer långa gräns som vi delar.

En bred nationell politisk konsensus är att eftersträva i just den typen av frågor som vår Rysslandsrelation. De stora borgerliga partiernas gnabbande beror väl främst på valnervositet. Samtidigt har onekligen en del uttalanden vittnat om att det finns politiker som vill sätta kortsiktiga intressen framom fundamentala principer som internationell rätt. Centerpartiets relation till Putins parti, Enade Ryssland, ser onekligen inte bra ut då kvällstidningarna rapporterar om vad som pågått partierna emellan. Å andra sidan ska man minnas att allt detta skedde före Ryssland valde att ta till militära maktmedel i Ukraina.

Under hösten har det också förts offentliga diskussioner om nödvändigheten att sanktionera Ryssland. Slutsatsen var den enda riktiga, Finland bör delta som en del av den enade EU-fronten trots de avigsidor sanktionera kan föra med sig. Problemet med den här diskussionen var att man i andra delar av Europa tiden under kalla kriget då vi i praktiken aldrig vågade ta avstånd från Sovjetunionen.
En stor Rysslandsdiskussion i riksdagens plenum i januari kunde säkert vara hälsosam. Samtidigt tyder det mesta på att valfebern börjar bli så hög hos många att förutsättningarna för en balanserad diskussion inte är speciellt goda.
Framom att uppnå ett brett samförstånd är risken stor att vi igen ger en bild åt den utomstående världen att vi Finland inte riktig själva vet om vi tillhör öst eller väst. Frågan är om vi har råd att ta den risken.

Carl Haglund

Ålandstidningen