Efter en hel del oväsen börjar bilden av en högljudd men liten och starkt splittrad grupp växa fram där den enda gemensamma nämnaren verkar vara islamofobin.
Med tanke på den pågående islamiseringen runtom i Europa är det knappast förvånande att det finns också ålänningar som, trots att Åland inte haft några som helst bekymmer i den vägen, känner sig otrygga och gärna vill mota Olle i grind.
Självklart finns problem med flyktingar och invandring. Självklart finns det risker i sammanhanget. Självklart tas det hela på största allvar. Gränserna är absolut inte vidöppna och kommer inte heller att bli det.
Men det gäller också att ha perspektiv och eftertanke. Och komma ihåg att alla områden är unika, även Åland. Att det som gäller i Sverige eller Finland inte nödvändigtvis gäller här.
Hur välgrundad är rädslan? Egentligen.
Det vi vet är att Åland under modern tid haft en mycket stor inflyttning från i stort sett hela världen. Vi vet också att Åland tidigare tagit emot flyktingar. Vi vet att det redan bor människor på Åland som kommer från de utpekade riskområdena.
Vi vet att det finns muslimer och andra religioner på Åland sedan länge, faktiskt sedan minst 1800-talet.
Hur ser situationen ut idag? Här på Åland alltså. Vi har inte några grova våldsbrott att tala om. Vi har inte haft något som ens liknar terrorism. Våra inflyttade verkar tvärt om trivas om man får tro på de undersökningar som gjorts.
Några av flyktingarna är till och med framgångsrika företagare och arbetsgivare.
Åland är trots, eller kanske till och med som ett resultat av, sin stora inflyttning fortfarande ett av Europas tryggaste områden.
Det vi nu står inför är frågan om vi ska våga ta emot några tiotal kvotflyktingar till.
Familjer, alltså ett mycket begränsat antal män. Och inte ens nödvändigtvis muslimer. Det finns ju många kristna i de utpekade riskområdena också. Inte för att det spelar någon egentlig roll i sammanhanget.
Det som däremot spelar en mycket stor roll är tron att en handfull flyktingar skulle lyckas med att styra upp 28.000 obändiga ålänningar som stångat sig igenom det mesta.
För min del har jag en betydligt större tilltro till oss ålänningar än så. Och jag vet av egen erfarenhet hur oerhört svårt det är att ändra på något i det åländska samhället.
Vad som däremot inte verkar ha gått upp för våra islamofober är att det i vår nära omvärld finns tusentals EU-medborgare som ursprungligen kommer från de utpekade riskområdena och -grupperna. Och som fritt kan flytta hit om de vill. I hundratal. Eller till och med tusental.
Att agitera mot en handfull flyktingar i det här perspektivet känns som att enfaldigt sila mygg och svälja elefanter. Om vi nu nödvändigtvis ska drabbas av panik så borde vi väl åtminstone göra det av rätt orsaker?!
Eftersom vi ju inte kan hindra andra EU-medborgare att flytta hit så borde det självklara vara att med gemensamma krafter fortsätta skapa det inkluderande samhälle Åland faktiskt är. Där ingen genom utanförskap knuffas ut till att bli offer för islamiseringen.
Rädsla lockar gärna fram människans sämsta sidor. Om du lockas av islamofobernas locktoner bör du också fundera över om du verkligen vill bli en människa man absolut inte vill dela livbåt med om fartyget sjunker. En medlem av en grupp som panikslaget hellre slår dig på fingrarna än räcker ut en hjälpande hand när du behöver det.
Våga hellre vara en modern medmänniska som inte tvekar att ta en i praktiken obefintlig risk att hjälpa någon ur ett helvete man inte ens kan föreställa sig. Det kostar dig så lite. Men ger desto mer.

Ålandstidningen